Till Elias Minne

Till Elias Minne

30 augusti 2014 slutade Elias kamp mot sin cancer. I mitten av maj fick vi veta att han hade en tumör i hjärnstammen, men att den såg ut att vara relativt snäll och långsamväxande vilket gav oss hopp att Elias skulle kunna blir bra efter ett par års behandling. Tre månader senare fick vi dock beskedet vi inte ville ha. De försämringar vi sett under behandlingsperioden berodde inte på biverkningar av behandlingen utan av att tumören växt mycket snabbare än man trodde från början. "Det finns ingen bot" var de kalla orden vi tvingades acceptera och efter två veckor på hemmaplan med smärtlindring och fullt fokus på att Elias skulle få ha det så bra han kunde i livets slutskede tvingades han tillslut ge upp.
I efterhand vet vi nu att Elias var chanslös redan från början. Trots att forskning och behandling gått framåt kan vi konstatera att det fortfarande finns diagnoser för barn där dödligheten är 100%. Inget kan få vår Elias tillbaka men med denna insamling hoppas vi kunna bidra till att barn i framtiden inte ska behöva drabbas på detta sätt.

Benny Hedström
skrivet den 19 augusti i Ersmark

Hör du till de som sett filmer med Bond eller Batman och trött konstaterat att handlingen är rätt trist för att man ändå vet att superhjälten alltid klarar sig i slutänden. Till dig kan jag då berätta att så är det bara i filmens värd, i verkligheten är det helt andra regler som gäller.

Den 18 januari för tre och ett halvt år sedan föddes vår Elias, direkt i snön, på en parkeringsplats utanför förlossningen. Av någon anledning hade han bråttom till livet, så bråttom att vi inte hann fram i tid. Så har det alltid varit sedan dess. Han har varit tidig med det mesta, gå, springa, skjuta slagskott eller åka själv i skidliften. Han passade till och med på att tappa sin första tand innan hans två äldre syskon hunnit tappa sin första. Att vara etta, att komma först har alltid varit viktigt i Elias liv, så viktigt att vi ibland funderat var den kraft och vilja kommer av.

Den 19:e maj i år fick vi beskedet att Elias har en hjärntumör. Tävlingsinstinkten blev nu viktig för ett helt annat ändamål. Matchen mot tumören började efter en dryg vecka och bestod av en cytostatikabehandling med ett schema på 88 veckor. Varje vecka innehåller otaliga stick, sättning av droppnålar, sond i näsan och annat obehagligt. Därtill kommer en fruktansvärd lista på biverkningar av cytostatikan och en lång lista på andra läkemedel mot biverkningarna och biverkningar av dem. På det sätt Elias kämpat mot allt detta under sommaren, med allt han accepterat att utstå och hur han efter varje golvning kämpat sig upp fötterna igen, tvekar jag inte att utse honom till min största superhjälte, en hjälte som får Bond och Batman att blekna. Det största i allt är att genom hela resan har han behållit sin stora generositet. När han efter ännu en otäck behandling får chansen att välja i presentkorgen är hans viktigaste önskemål att han får ta med sig en present som han får ge till sina älskade storasyskon när de kommer och hälsar på.

Torsdagen den 14:e augusti fick vi beskedet att Elias trots all kamp inte haft någon framgång i matchen mot tumören. Tumören är nu flera gånger större än den var från början. Cytostatikan har ingen effekt och strålning är inte något alternativ på denna typ av tumör. Enda sättet att få bort den är genom operation men eftersom Elias tumör sitter så illa till är det inte möjligt.

Nu har alla försök att behandla tumören upphört. Vi spenderar nu vår sista tid tillsammans hemma och fokus har flyttat från att vinna matchen till att Elias ska få må så bra det bara går under denna tid, och som storasyster sex år så klokt uttryckte det "Elias måste få göra sånt han tycker om, nu när han inte har så många dagar kvar". Elias fokus har dock inte ändrats, han försöker fortfarande resa sig upp efter varje knock, men krafterna tryter mer och mer för varje dag som går.

Nu vet vi med 100% säkerhet att Elias till skillnad från Bond och Batman inte kommer att klara sig.

Nu anar vi orsaken till varför Elias alltid haft så bråttom.

Elias fortsätter med allt svagare röst försäkra oss om att "jag älskar alla er".

Den 19:e maj kändes det som om någon slog in en knytnäve i min bröstkorg och tog ett fast grepp om mitt hjärta med hot om att dra ut det. Nu känner jag hur det dras allt hårdare och hjärtat börjar skava mot de avbrutna revbenen. Smärtan är olidlig och obeskrivlig. Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut och klara mig igenom detta, men efter att ha sett min superhjälte förstår jag att man klarar mycket mer än vad som är mänskligt.

För dig som har det tufft, lär av min superhjälte att du orkar mer än du tror.

För dig som har det bra, lär av min superhjälte att det finns skäl att ha bråttom. Allt du tar för givet kan vara bortryckt i morgon. Kom ihåg att ta vara på den tid du har även om du inte vet hur lång den är. Fundera på vad du lägger din energi på och vad du väljer att göra idag och vad du skjuter på framtiden...