Sofia - den starka

Sofia - den starka

Den 1 maj 2008 kom vi in akut till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Sofia hade under våren haft mindre problem med förstoppning. Inget konstigt eller ovanligt för barn i hennes ålder (2 1/2 år). Denna 1 maj ville emellertid inte symptomen släppa varför vi åkte in till Norrtälje sjukhus och därefter A L. Förstoppningen visade sig, efter ett par timmars undersökning, vara en stor njurtumör. Den vanliga världen stannade och vi fick en ny värld. Proverna från tumören visade bara döda celler, därför var det oklart vilken typ av tumör hon hade. Det visade sig att Sofias tumör dessutom spridit sig till lungorna och en tumörtromb växte in i hålvenen upp mot hjärtat. Den for ut och in i ena förmaket. Bilden pekade mot en Wilms tumör varpå behandling sattes in. Efter att ha tillbringat hela maj månad på sjukhuset fick vi åka hem ett par dagar. Läkarna var konfunderade kring tumörtromben i hålvenen, de hade aldrig sett en sådan släppa. Men, det var precis det som hände i början av juni. En bit av tumörtromben släppte, tröskade sig genom hjärtat och satte sig som en propp i lungartären. Det visade sig dessutom att tumören växt, cellgifterna mot Wilms tumör hade ingen effekt! Ambulanshelikopter till Astrid Lindgren - Sofia opererades in i ecmo - hjärt och lungmaskinen och respirator. Specialtransport ner till Lund där kirurger fanns som kunde försöka avlägsna proppen.
Vi kastade oss på flyget från Bromma, vi fick inte plats på specialtransporten där ett helt team var med. Kirurger i Lund avlägsnade proppen och Sofia låg på barnintensiven i respirator en vecka. Kirurgerna fick också fram levande tumörceller vilka visade INTE wilms tumör utan neuroblastom-celler, en annan form av njurtumör. Hon överlevde denna "resa" och operation som hon på pappret inte skulle gjort. Det "enda" som hände var att synfältet begränsades då hon fick en propp när hon kopplades ur ecmon. Det gav oss ett stort hopp om att utgången av allt detta ändå skulle bli bra. Samma dag vi kom tillbaka till Stockholm blev det nya cellgifter - som forskaren uttryckte - "de starkaste vi har. Hinner ni hem i sommar så gör ni, annars är ni här." Vi var där. En sommar fylld av cellgifter. Sofia blev jättedålig av alla starka mediciner och mellan kurerna låg vi isolerade. Kroppen blev utslagen men hennes styrka och goda humör kom dom inte åt! Hon var helt fantastisk! Hon klarade av högriskbehandlingen och prover visade efter sommaren att lungorna såg fina ut, tumören hade minskat något, men inte mycket. Vi fick någon höstmånad hemma då Sofia mådde riktigt bra. Hon var då utan cellgifter. Kirurgerna på A L kunde inte operera tumören, den var för stor och satt för illa och onkologerna trodde inte att fler cellgifter skulle hjälpa. Hon hade ju fått det starkaste som fanns. Vi hamnade återigen i Lund och läkarna där upptäckte två nya metastaser i ena lungan. Tumören var fortfarande aktiv, gick inte att operera. Hem till A L där kirurgerna opererade bort de två metastaserna. Sofia fick därefter en ny cellgiftskur, samma styrka som på sommaren och nya isoleringar. I november fick Sofia en hjärnblödning, det visade sig att tumören spridit sig till hjärnan, på ett sådant sätt som neuroblastom inte gör. Vi låg återigen på barnintensiven - denna gång på AL. Nu kom beskedet - det finns inget att göra. Vi kom med läkarna överens om att ändå pröva något för att förhindra tillväxt. Hon fick nu väldigt svaga cellgifter, för att minska risken för fler hjärnblödningar. Sofia repade sig mycket snabbt efter hjärnblödningen men hon fick ett ännu mer begränsat synfält, vilket dock inte märktes på henne. December månad var fylld av magsjuka och blödande tarm - men hon var på ett strålande humör och såg fram emot julen. Med hjälp av näringsdropp och sjukvård i hemmet fick hon sin efterlängtade jul hemma. Hon var så glad och pigg och vi förundrades över att det inte syntes alls på henne att hon var dödssjuk. Hon var så fantastiskt stark. Vi fick något slags hopp igen om att metastaserna i hjärnan åtminstone inte ökat. Andra veckan i januari, ett par dagar innan den stora undersökningsdagen, började det komma blödningar i hjärnan, och Sofia blev dålig på riktigt av just sjukdomen. Metastaserna i hjärnan hade växt och orskade nu många blödningar. Slutet kom fort och Sofia somnade in till tonerna av hennes älskade Bullerbyn. Hennes viljestyrka och livsglädje var helt otrolig.

Onkologen på Astrid Lindgren gör ett fantastiskt jobb och det måste dom få fortsätta göra. Vi vill genom Sofia stötta och hjälpa andra barn med cancer genom att starta denna insamling i hennes namn.

Sofias mamma och pappa
Anna-Karin och Robert Andersson