En bild från verkligheten. Vi är trötta allihop. Och Nina är nu otoligt sliten. Finns ingen ork alls i den lilla kroppen. Dock är allt enligt plan, så inget oväntat. Trots att denna behndlingsomgång är lik den allra första, är Nina betydligt mer påverkad denna gång. Inget konstigt då utgångsläget är helt annorlunda. Första gången var det ju en energifylld kropp som fick alla dessa mediciner. Denna gång är det en ganska sliten kropp som utsätts för tuff behandling.
Benen bär inte riktigt, hon orkar gå några meter och sedan faller hon ihop med en duns. Sitter där på rumpan och ser uppgiven ut. Vi bär mest runt på hennes slappa lilla kropp mellan toalette och "hennes plats" som hon benämner den stora kudden under köks bordet.
Det är då det gäller att hålla fast vid målet och tänka att "det går över!". Räknar ner dagarna. Har numrerat dagarna i flera kalendrar för det känns väldigt bra att se dagarna minska.
Detta är nog botten. Det måste vara det. I morgon blir det bättre!