Så FÖR SISTA GÅNGEN upp tidigt och iväg med en fastande Nina. Jaja, inte sista gången, men för sista behandlingen med stick i ryggen i alla fall. Eller låtsasstick som Nina säger.
Trombocyterna var lite låga så påfyllning behövdes innan sticket i ryggen. Och sen började väntan med en hungrig Nina. Och när man får vänta innan sjukvården så gäller det att hålla kvar tanken på varför man får vänta. Och det är för att någon annan är prioriterad högre. Någon annan behöver vården snabbare än vi. Och jag är glad över att vi inte tillhör de som behöver vård först! Att vänta utan mat är inte skadligt. Det blir bara jobbigt för öronen att hör "Jag är huuuuuuuungrig! Jag är jäääääääääättehungrig!" hundrasjuttioelva gånger. Och vårdpersonalen behöver definitivt inte höra på något tjat om att väntan är lång. Inget de kan påverka och det tjatet skall inte läggas uppepå deras redan fyllda arbetsdag. Så djupt andetag och bara vänta och göra det bästa av tiden.
När hungern var som värst kom lekterapin på besök! Och Nina var sedan fullt sysselsatt med att i regnbågens färgordning (som alltid) skruva i skruvar och sedan banka på upphoppande djur. Precis som på Liseberg, nästan ;-) Då glömde hon av hungern och min öron fick vila lite!
Fyra timmar sedanre än planerat var det dags! Nina var som vanligt i sitt essä och förklarade vad de skule göra. Och jag firade inombords, sista Methotrexate intrathekalt! Sååååååå coolt!
Så fort hon sov sprang jag ner till avdelningen och åt. Det blir ju att man sympatifastar... Hann knappt få i mig maten innan det var dags att gå upp till uppvakningen igen. LIgga tippad i 30 minuter och sedan väcka! Det var alldeles fantastiskt att sitta där och njuta av att denna sista gång nu var genomförd. Och nu ville vi hem! Ner till avdelingen, äta mat, kissa och en och en halv timme efter att vi åkte upp till operation var vi på väg hem.
Nina somnade igen på vägen hem så jag bar in en djupt sovande Nina i huset och somnade tillsammans med henne. Sen blev det en pigg kväll för oss alla!