Leon, vår älskade Lejonhjärta!

Leon, vår älskade Lejonhjärta!

Leon insjuknade i leukemi (ALL) i mitten av februari 2014. Han är nu färdigbehandlad och går på regelbundna kontroller på sjukhuset. En biverkning av den långa kortisonbehandlingen är osteonekros i fotlederna, vilket gör att han får ont om han går mycket och överanstränger sig. Leon har en liten felställning på höger fot, vilket syns när han går och springer, men det hindrar inte honom så mycket.

Leon älskar att spela fotboll, tränar nu två gånger i veckan i sin gamla klubb, och är även med på en del matcher. Det är fantastiskt att se att han har kommit så långt, när man vet hur sjuk han har varit. Sängliggande en lång period, och rullstolsbunden i flera månader.

Vi vill med denna insamling tacka Barncancerfonden och hjälpa dem att stödja de drabbade familjerna och barncancerforskningen.

En dag på mitt gamla jobb pratade jag och min kollega om vad vi skulle göra om vi vann en stor summa pengar. Jag sa: "Jag skulle vilja göra något för barn som har det svårt!"

På natten sov jag i stora sängen med min lilla dotter, som var ett och ett halvt år.. Min sambo satt och tittade på TV i rummet bredvid, fast klockan var fyra på morgonen, dörren var stängd. Jag vaknade och vände blicken mot fönstret. Då såg jag en svart figur, ett barn, stå på sängkanten och titta på oss, observera hur kärleksfullt och fridfullt vi låg där. Jag blev inte rädd, utan ville fortsätta se på barnet. Jag visste att bilden skulle försvinna om jag ropade på min sambo..

Jag uppfattade barnet som ett ca 4 - 5 år gammal pojke. Han hade händerna vid bröstet och han rörde på fingrarna. Han hade en skjorta på sig. Jag såg inget ansikte, bara konturerna. Efter ett tag försvann bilden och jag såg att vår mörka gardin hängde precis bakom där pojken hade stått. Vet fortfarande inte om det var en dröm eller en hallucination, eller om jag verkligen såg ett barn stå där, det kändes oerhört verkligt just där just då.

Leon föddes i mars 2007. Jag glömde aldrig min märkliga upplevelse, och någonstans gnagde oron om att något hemskt skulle hända med Leon. Men inget hände... han blev fyra år... han blev fem år... jag pustade ut och tänkte att allting var bara inbillning.

Leon var sex år när han ramlade baklänges och slog sig rejält på skridskobanan. Nästa dag klagade han över smärtor i sidan. Vi åkte till akuten för att kolla upp det, men doktorn trodde inte att något var brutet.
Smärtorna gick inte över, Leon blev inte bättre. En fredag skulle han sova över hos sin bästa vän för första gången. Precis innan han skulle iväg kände jag att han var varm. Han hade över 38 grader feber, så han fick stanna hemma den kvällen. Men febern gick inte över heller.. Efter några dagar hemma från skolan började han se blek ut..

Jag såg att Leon hade två stora blåmärken på benen.. Jaja, tänkte jag, han spelar ju fotboll, det är inte så ovanligt med lite blåmärken. Men det var något med blåmärken som ändå fick alarmklockan att ringa hos mig.. de var så mörka, med en intensiv blå färg som jag aldrig hade sett förut hos honom.

På tionde feberdagen kräktes Leon.. han fick röda prickar runt ögonen. Vi åkte till barnakuten i Huddinge, där fyra allvarliga läkare undersökte honom och sa: "Vi tror att det handlar om någon blodsjukdom, men vi vet inte vilken.. Det kan vara leukemi". Vi skickades direkt till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Leons pappa fick åka hem och hämta lite kläder och annat till oss. Där togs det ytterligare prover, och så småningom fick Leon sin diagnos, akut lymfatisk leukemi. Familjens tillvaro förändrades.

Leon har svarat bra på sin behandling. Han har gått igenom så otroligt mycket. Han fick en port-a-cath inopererad, och svullnaden och blåmärkena runt den ville aldrig försvinna. Varje nålsättning var en mardröm. Pga alla slangar med mediciner som kopplades till port-a-cathen var det mest praktiska att han hade en... skjorta... på sig. Vi köpte många skjortor i olika färger till honom.

Den första svåra tiden var värst.. när hela familjen var i akut kris, när tillvaron var oberäknelig och Leon och jag bodde på sjukhuset, utan någon vettig kontakt med omvärlden, i en bubbla. När Leon var så svag och mådde dåligt, febertopparna avlöste varandra, och jag trodde inte han skulle överleva. När slemhinnorna i mun och hals var så trasiga av cellgifterna att han inte kunde svälja.. fick sond.. kräktes upp sonden fem gånger... gick ner sju kilo på kort tid.. Misstänkt svamp, massor av kortison, smärtor i benen, sängliggande i månader... febertoppar när kroppen inte kunde producera kortison längre... Sedan rullstolsbunden...

Nu har Leon ett år kvar av sin behandling. Han är pigg och kan gå i skolan (han missade det mesta av ettan). Han har lite svårt att gå fortfarande, men det blir bättre och bättre, snart kanske han kan springa igen. (Nu kan han det!! 2016-09-17)

Jag undrar ibland om denna prövning kom till oss för att jag hade sagt att jag ville hjälpa barn som har det svårt. Nu vet jag vilka barn jag först och främst skulle vilja hjälpa... de cancerdrabbade! Och vad passar bättre än att göra det via Barncancerfonden? De vet var pengarna behövs. Jag har inte börjat spela Lotto än, men den dagen kommer. Så länge får jag nöja mig med att starta en egen insamling i Leons namn, så vi får ge tillbaka åtminstone lite, eftersom vi har fått så mycket! Tack!