Kampen emot cancern

Kampen emot cancern

Min syster, Wilma har alltid vart ljuspunkten i mitt liv. Hon har alltid betytt mest och vart den där glimten jag lagt ett extra öga på. Det Wilma gjort för oss i familjen och andra personer i hennes omgivning är omöjligt för någon att förstå.
Hon har inte bara ställt upp, hon har givit och bekämpat. Det är inte vad hon gör, vad hon säger eller vad hon tycker, som spelar roll. Det är att allt hon gör för sig själv som spelar roll.
Men 1 december 2010 förändrades ett och annat och det var något som skulle få mig att må riktigt dåligt under en lång period i mitt liv.

Hon hade åkt på en kraftig magsjuka. Hon kräktes konstant i fem dagar. Pappa anade att något inte stod rätt till. Han tog henne till sjukhuset där prover togs.
Ett HB på 80 och en akut remiss till östra sjukhuset, så var allting klart.
Min syster skulle under en längre tid ligga inne på sjukhuset för att få hjälp. Hon skulle inprincip bo där tills allting var som vanligt igen.
Det var varken magsjuka eller förkylning Wilma hade åkt på. Detta var en sjukdom som inte skulle gå över av sig själv.
Min dåvarande femåriga lilla syster hade leukemi, cancer i benmärgen.

Världen stannade upp och tid slutade existera. Jag visste ingenting längre. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller hantera sorgen. Det gjorde bara så ont och jag visste att i värsta fall, så kunde min lilla syster dö.

Ett halvår med cellgifter in i henne kropp. Trots detta var hon pigg, hon dansade i sjukhussängen, hon spelade spel med personalen & i det mån hon kunde och orkade så bakade hon även med dem.
Cellgifterna tog inte bara bort de elaka celelrna, utan även dem bra cellerna. Detta ledde till att Wilma tappade både hår och vikt. Till sin slutliga mått vägde hon endast 18 kg. Hon brukade skämta till sin situation genom att säga att hon tyckte hon såg ut som skalle pär i Ronja Rövardotter. Detta gjorde att vi kunde le även när livet var pest och pina.
Sjukhusvistelsen blev en vardag för mig och min familj. Jag var på sjukhuset och spenderade min tid hos min syster. För ingen visste om jag skulle få ha henne kvar nästa dag.
Men lyckligtvis svarade Wilma bra på behandlingarna och redan efter den första påse cytostatika var dem elaka cellerna ute ur hennes oskyldiga kropp.

Efter ett halvår var alla behandlingarna klara. Hon fick äntligen komma hem igen. Äntligen skulle vi bli en familj igen, trodde jag.
Men det blev inte alls som jag hoppats på att det skulle bli.
Visserligen bodde vi inte längre på sjukhuset, men det spenderades massa tid där. Prover fortsattes tas på Wilma och det görs än idag.

Efter Wilmas resa genom cancern kunde jag inte förklara hur mycket hon betyder. Därför ville jag uppfylla hennes dröm, att träffa Moa Lignell från idol 2011.
Jag nominerade därför henne till TV4, kvällen är din. Händelsen att träffa Moa Lignell filmades och ligger ute på webben.
Jag skriver även en bok om vår resa genom cancern, och mitt mål med den är att den ska komma ut och bli en riktig bok, för att hylla alla barn som kämpar/kämpat, besegrat eller förlorat kampen emot deras fiende.


Mitt mål med denna insamlingen är att jag vill inte att någon ska få uppleva denna händelse, någonsin. Därför vill jag samla in pengar till barncancerfonden så att familjer och närstående kan få det stöd dem behöver, men jag vill även att pengar till forskningen kring barncancer ska bli högre. Ju mer vi skänker, desto mer liv räddar vi. Det enda som krävs från oss är vilja.