Ingen tom stol

Ingen tom stol

Jag vill vara med och kämpa för att övervinna cancer. Idag så överlever tre av fyra barn, men det räcker inte nog. Alla barn ska överleva deras kamp mot den fruktansvärda sjukdomen, som kan drabba vilket barn som helst.
Jag kan lova att dit bidrag kommer hjälpa till med mycket. Både för forskning, barnen och deras nära och kära.
Så nu hoppas jag att ni vill vara med och kämpa för livet, att det inte ska förbli någon tom stol i fortsättningen!

Mitt namn är Rebecka Pålsson och jag är 17 år gammal. Jag har länge velat starta en egen insamling för att hjälpa alla dessa barn som drabbas av cancer, familjestöd och forskning.

Jag har inte själv cancer, men den 5 februari 2010 fick otroligt ont i min högra fot, det bara högg till när jag ställde mig från soffan. Jag åkte ut och in på akuten men det enda som de kunde säga var " du har nog bara stukat den, det är bara gå hem och vila". Tillslut fick jag nog efter några månader gick det inte längre. Det gjordes många undersökningar, röntgen, prover men inget visades. Tillslut började jag tänka att jag bara inbillade mig.
Efter ett år kom jag äntligen till en specialistläkare som förstog att något inte stog rätt till, jag hade då tappat nästan alla mina muskler i underbenet efter jag hade gått på kryckor i två och en halv månad.

Fick en remiss till smärtcentrum på Karolinska sjukhuset i Solna. Efter ett besök kunde det äntligen ställa mig en diagnos. Som visade sig vara en neurologisk sjukdom kallad CRPS 1. Denna sjukdom kan inte behandlas med någon medicin. Utan det är en lång resa som görs med en läkare, psykolog och sjukgymnast. Jag fick otroligt mycket hjälp och kände att äntligen förstod någon.

Efter cirka ett år utan något resultat av förbättring, så gick jag och mina föräldrar med på att göra en enkel liten operation. En blockad in i foten, som ska försöka blockera smärtan. För 50 % så blir det en stor förbättring. Jag var tyvärr inte en av dem som fick en förbättring.

Vi forsätter med behandlingen. Och efter ytterligare ett år fick jag alternativet att opererar in en smärtstimulator i ryggen. Det är nästan som en pacemaker till hjärtat, fast nu från min ryggmärg ut i benet.

Jag stog i kö i tre månader, och den 25 mars skrevs jag in och gjorde den första operationen. Då man går in i ryggen, under en vaken operation. Man sätter in alla elektroder, under en testperioden hade jag en slang som stack ut från kroppen in i en dosa, där jag styrde min smärtstimulator.
Efter två veckor av isolering hemma på permisson, kom jag tillbaka till avdelningen efter bra resultat för att genomföra den andra operationen. Då man sätter in dosan som varit på utsidan, in under huden.
Dem första dagarna efter var ganska jobbiga, jag mådde väldigt illa, kräktes, hade ont vid ärren och magen. Men efter några dagar kände jag mig på bättringsvägen och fick komma hem. Allt efter har varit en resa för mig både toppar och dalar.
Att kämpa med att inte tappa allt i skolan, prestera så bra det går och nu inse att livet har förändrats på ett sätt, som man själv inte har bestämt utan kroppen. Att komma tillbaka till en person utanför allt inom sjukvården.

Under all denna tid började jag funderar att jag vill hjälpa andra på något sätt. Jag läste mycket kring barncancer, om behandlingar, familjer som drabbats, kollade på olika interjuver för att lära mig så mycket som möjligt kring cancer. Jag kände att det var här jag vill hjälpa till och göra skillnad.

Jag vet att det är otroligt jobbigt att må så himla dåligt, men ändå vilja kämpa.
Tyvärr så drabbas tre av fyra barn av cancer. Det är inte bara barnet som går igenom denna otroligt hemska sjukdom. Utan det drabbar hela familjen och ens nära, alla blir berörda.

Att behöva gå igenom alla operationer,strålbehandlingar,cellgiftbehandlingar,benmärgstransplation,blodprover. Tar mycket på hela familjen, alla blir såklart berörda. Att behöva ha familjmedlem som får leva på sjukhus en längre tid, är så klart påfrestande på alla. Det ska ingen behöva uppleva.

Så jag vill nu var med och kämpa för dessa barn och deras familjer som drabbas. Forskningen har gått otroligt mycket framåt och det är superbra. Men ingen ska behöva förlora ett barn i cancer. Det räcker inte bara med att tre av fyra överlever, utan fyra av fyra ska överleva. Ingen blå stol ska förbli tom!
Så därför har jag skapat denna insamling "ingen tom stol".

Ett friskt barn har många önskningar medan ett sjukt barn har bara en.

Som jag önskar och hoppas av hela mitt hjärta att ni vill vara med och hjälpas åt och göra skillnad, att göra något stort. Det är inte mycket som begärs av var och en, att göra en stor gärning för de familjer som drabbas och forskningen framöver till Sveriges framtida barn.
Jag kan säga att alla bidrag avgörs!

Ingen stol ska bli tom, alla barn ska ha rätt till en framtid.