Den 23 december fick Björn lite feber. Inget anmärkningsvärt, men vår solstråle var lite småtrött. Efter julhelgen åkte Björn in till vårdcentralen då febern låg kvar och periodvis ökat samt att han ganska precis ett år innan haft en lunginflammation med liknande symtom.
Efter tre dagar på raken på vårdcentralen med ökande crp blev Björn och pappa inlagda i Gällivare på barninfektionavdelningen. Nästa dag var Björn feberfri, åt bra och lekte. Pappa hade packat ihop grejerna då den lilla guldlockige pojken uppenbarligen inte var sjuk längre.
Läkaren ville bara proverna igen då hans blodvärden var katastrofala. Det har med stor sannolikhet blivit något fel på labbet. Vi stannade kvar på rummet och efter ett par timmar kommer läkaren åter och har en lite mera bekymrad uppsyn. Värdena stämmer och Björn ska få blod och antibiotika. Det finns ett par olika förklaringar, leukemi, parvo-virus eller annan virusinfektion som pressar tillbaka benmärgen. Efter det ska han få ganska ordentligt med dropp ifall det rör sig om leukemi.
Pappas värld rasar ihop. Läkaren gör ett undantag och mamma och lillasyster ska få komma upp. Vi bestämmer att vi väntar till nästa dag, nyårsafton. Vi ställer in oss på det värsta, vi pratar om allting och hur vi ska lösa allt praktiskt.
På kvällen får vi höra från en sjuksköterska att de neutrofila värdena ökat något och hon verkar hoppfull. Vi väljer att inte ta ut något i förskott. Nyåret firas med att Björn får en injektion med bredspektrumantibiotika.
Efter ett par dagar får vi höra att värdena fortsätter öka, neutrofila är nu uppe inom normalspannet. Hemoglobinet ligger kvar på nivå som efter transfusionen, men det verkar inte bekymra någon. Leukemi ska inte kunna bete sig såhär. Det går givetvis inte att lämna några absoluta garantier, men det är inte leukemi är budskapet.
Vi blir utskrivna och de ska följa Björn fortsatt samtidigt som de inväntar svar på eventuella antikroppar som kan förklara blodbilden.