Den fjärde januari kommer vi hem. Det halvrenoverade Älvsbyhuset framstår som ett slott. Ljust, stort, luftigt och fantastiskt. Björn hann inte ens få av sig overallen innan han var igång och lekte. Dagarna var helt fantastiska och det kändes som att vi duckat en kula och att vi fått en ny chans.
Björn hade ny energi. Busade i hela huset och på bättre humör än på länge. Vi fick till och med uppleva hans första steg - tre steg till pappa. När en vecka förflutit var det dags för nya prover och vi åkte till vårdcentralen. Pappas farhågor om att det skulle bli en utdragen provtagning kom på skam då det aldrig gått så smidigt att få ut de där millilitrarna ur den svårstuckna pojken.
Nästa dag fick vi ett telefonsamtal från barnläkaren. Proverna såg bättre ut. Neutrofila värdena var nu uppe i den högre delen av normalspannet. Hemoglobinet låg fortfarande kvar i nivå med efter transfusionen. Hädanefter skulle det räcka att ta prover varannan vecka.
Samma kväll kom första febern. Inget allvarligt, bara 38,2, men det hann uppbåda panik i pappa och vi ringde barnmottagningen. Bakjouren ringde tillbaka och sa att det var inget att bekymra sig över i nuläget, utan vi skulle hålla koll och återkomma om det inte gav sig eller om det steg.
Efter en vecka med ett par tre timmars feber om dagen ringde pappa barnmottagningen igen och sa att Björns lillasyster hade en tid på BVC hos den sköterska som stack honom med sådan bravur veckan innan och undrade om det var möjligt att flytta provtagningen en vecka så att vi kunde få svar på om febern var något att bekymra sig över.
Nästa morgon steg pappa upp tidigt och kollade provtagningen på digitala journalen. Ingen läkare hade hunnit vidimera proverna. Det mesta hade inte kommit in än, men en sak var tydlig och det var att hemoglobinet sjunkit med 20 %. Pappa ringde barnkliniken och sa att vi kommer in.