Fredag och igår togs det nya benmärgs prover. Svaren kom igår också.
Gränsvärdet som vi hoppades på att det skulle vara på dvs mindre än 5% visade sig ligga på 12%. Det här ger att lilla Matilda åker till Östra sjukhuset idag på morgonen. För att sövas och första cytostatika behandlingen ges direkt in i benmärgen. Så då fick Matilda vila i 11 dagar. Vi vet inte hur allt kommer att bli. Om behandling nr 2 ska pågå i 7 dagar eller om det ändras då värden inte var alls bra.
Chocken tog ett kramp aktigt tag runt hjärtat, rädslan infann sig lika snabbt. Låt mig tänka, tänkte jag. Och började leta efter logiska förklaringar och positiva möjligheter kring detta besked. Hittade inga men ändå befann sig ett lugn inom mig. Och helt ärligt så vet jag inte varför.vad det ville säga mig. Befann sig lugnet för att jag någonstans inom mig visste att det här kommer att gå bra eller befann sig lugnet av någon slags lamslagning. Jag vet inte.
Lånade yngsta dotterns bil och åkte till NÄL. Matilda var ganska pigg och glad över att två av deras kusiner var och hälsade på.
Hon somnade innan jag åkte. Men innan det så blev hon glad när hon fick veta att hon skulle få åka taxi (sjukresa) till Göteborg nu på morgonen. Tänk, hon såg det positiva i det negativa.
Tidigare i veckan har hon haft blodtrycksfall och undertemp. Nån dag innan det hade hon febertoppar. Allt beror på biverkningar. Frågor som att hur mycket klarar hennes lilla kropp av infinner sig. Jag har inte svar på det heller. Och just att inte ha svar........ det är svårt. Det enda vi kan göra är att ta en dag i taget, en behandling i taget, en biverkning i taget. Försöka följa flödet i detta, tro och hoppas på att allt blir bra till slut. Samtidigt försöka stå med bägge fötterna i jorden för att inte slungas iväg av pendlandet mellan alla olika slags känslor.
Sen kommer alla andra frågorna, ni vet dom frågorna som har att göra indirekt med situationen som vi är i idag.Som tex : När "hittades" just AML diagnosen? Eller hur långt har forskningen kommit om vi jämför med dom första stegen i detta? Hade forskningen kunnat framskrida snabbare om det hade funnits mer anslag till forskningen? Och vad behövs för att anslagen ska öka?
Dom sista frågorna hjälper inte Matilda idag. Dom hjälper mitt sinne att genom logiken försöka se möjligheter och vad som skulle kunna göras. Har dock inte kommit på några förslag......än.
Klockan är redan kvart i två på natten och jag borde sova, men tankarna är hos Matilda och hennes syskon, mamma och pappa. Mest hos Matilda just nu.
Förresten så har gon sin humor kvar. När hon har duschat och torkat sig så säger hon till sin mamma: " känn på håret, det är som jag har torktumlat det" det torkar fort och är strävt och riktigt torrt. Mesta av håret har hon tappat.
Samma sida som denna bloggen är så har jag startat en insamling. Jag är tacksam för allt som kommer in och tackar Er alla i förskott.
Blessings
