Antons Hjältar

Antons Hjältar

Jag träffade aldrig Anton. Men en av mina döttrar berättade om Antons sjukdom. Hon och Antons syster spelade i samma fotbollslag.
En dag vid en samling inför match, stod mamma Monica själv, jag gick fram och kramade om henne, en underbar och hjärtlig vänskap föddes den dagen.
Eftersom jag och min familj har cancer på nära håll, är det ytterligare en anledning att göra något.

Alla kan göra något ingen kan göra allt.

Jeanette

Den 8 september 2004 var Anton en aktiv kille som hade friluftsdag. Han kastade spjut och stötte kula. Tre månader senare den 3 januari 2005 var Anton död.

Anton var en go och glad kille med glimten i ögat. Han var en kille som såg sina medmänniskor, både unga och gamla. Han sänkte sällan blicken utan såg dem i ögonen som han hälsade på. Han älskade att spela fotboll och ishockey. Ibland var det på liv och död.
En mamma skrev ett brev till oss efter Antons död där hon undrade ”Vem ska jag nu slänga käft med i ishallen”

Anton drabbades av lungcancer, en väldigt ovanlig cancersjukdom hos en 14-åring. Från att på onsdagen ha cyklat fram och tillbaka till skolan till att på lördagen sitta i rullstol på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Det gick väldigt fort. Läkarna tror att det tog ungefär sex månader från det att Anton insjuknade till att han gick bort.

Anton lämnade ett stort hål i våra hjärtan. Det har snart gått tio år men saknaden är fortfarande oändlig.

I en tid där fler på ett eller annat sätt blir drabbade av cancer känns det viktigt att få vara med och bidra till att forskningen går framåt och att stödet till drabbade familjer fortsätter.

I den bästa av världar ska inga barn behöva drabbas av denna fruktansvärda sjukdom och ingen familj bli berövad sitt barn, syster eller bror.

Anton Bohlin
1990-07-25 – 2005-01-03

Monica Svensson-Bohlin med familj