Mammorna fann varandra i sorgen

De har aldrig träffat varandra. Nu delar de sorgen över att ha mist sina barn. I våras avled sjuåringarna Theo och Sidney i samma sjukdom, på samma dag.Våra samtal gör att jag känner mig mindre ensam, säger Linnea, mamma till Sidney.

”Min son var chanslös mot ponsgliom”. Kommentaren på Barncancerfondens Instagram väckte Linnea Fribergs intresse. Hon letade upp avsändarens profil och scrollade igenom inläggen.

Där berättade Lisa Bergman hudlöst om sorgen efter sin sjuårige son Theo.

– Jag upptäckte att hennes son somnade in samma kväll, nästan vid samma klockslag, som min dotter Sidney, berättar Linnea Friberg.

Ponsgliom är en ovanlig form av hjärntumör som drabbar färre än tio barn per år. Att de båda barnen var jämngamla när cancern tog deras liv är naturligtvis bara en fruktansvärd slump. Men Linnea upptäckte fler likheter mellan sin egen och Lisas familj. Bland annat att Theo har en storebror som är nästan lika gammal som hennes äldsta barn, Sidneys storasyster.

Ponsgliom

Ponsgliom, eller DIPG (Diffuse Intrinsic Pontine Glioma), är en aggressiv tumör i hjärnstammen.

Varje år diagnostiseras mellan fem och tio svenska barn med ponsgliom. De avlider oftast inom ett år efter diagnos. Dagens behandling består av strålning och cytostatika, men på grund av tumörens placering är den svårbehandlad. Just nu finansierar Barncancerfonden flera forskningsprojekt som syftar till att ta fram nya behandlingsmetoder för ponsgliom, något som förhoppningsvis kan leda till att fler barn överlever.

– Det var så väldigt många tillfälligheter att jag kände mig tvungen att skriva en rad till Lisa. Så började vår kontakt, säger Linnea.

Känner sig mindre ensamma

Nu pratar mammorna med varandra flera gånger i veckan. De skriver direktmeddelanden på Instagram där de delar stort och smått. Ibland hörs de av för att få stöd i stunden. Både Lisa och Linnea tycker att det finns en trygghet i att kunna ösa sin förtvivlan på någon som faktiskt förstår.

– Våra samtal har varit väldigt betydelsefulla för mig. De gör att jag känner mig lite mindre ensam, säger Linnea.

Vid andra tillfällen pratar de om barnen de har förlorat, om Theos underfundighet och Sidneys glada sprallighet. Att båda barnen gick i första klass och såg fram emot att gå i skolan.

Linnea Friberg och Lisa Bergman

Om allt familjerna gjorde tillsammans och allt de inte hann med.

– Det finns egentligen ingenting som hjälper i sorgen, men mina samtal med Linnea ger en slags tröst. Det är speciellt att dela samma hemska upplevelser, säger Lisa.

Trots att de har kommit varandra så nära har mammorna faktiskt aldrig träffats i verkliga livet. Linnea finns i jämtländska Östersund och Lisa är bosatt i Göteborg. Det skiljer nästan 80 mil mellan familjernas hem och det har, hittills, inte funnits tillfälle att resa mellan orterna. Men att de kommer att ses så småningom, det är de övertygade om.

Har mycket gemensamt

Ibland kommer tankarna på att det kanske inte är en slump trots allt, att de har hittat varandra. Även Lisa och Linnea är jämngamla och de har fått barn med samma tidsintervall. Först de äldre syskonen Charlie och Zoey 2009, därefter minstingarna Theo och Sidney 2012.

Sidney

Sidney insjuknade i den obotliga hjärntumören ponsgliom i augusti förra året, Theo fick sin diagnos fem månader senare.

Efter försök att bromsa sjukdomsförloppet med strålbehandlingar, i såväl Umeå som Göteborg, avled de två barnen den 25 mars i år. Det skilde bara en timme mellan dödsögonblicken.

– Det är så konstigt alltihop. Ibland tänker jag att Sidney och Theo kanske har varandra däruppe någonstans, säger Linnea.

Theo

Digitalt samtalsstöd

Barncancer är fortfarande den vanligaste dödsorsaken för barn mellan 1-14 år. När ett barn dör och livet är som allra svårast kan det vara av stort värde att samtala med någon som har lång erfarenhet av att möta människor i sorg.

Barncancerfonden erbjuder därför digitalt samtalsstöd för föräldrar, syskon och nära anhöriga. Samtalen sker över nätet, och leds av Suzanne Runesson, erfaren socionom och legitimerad samtalsterapeut, med lång erfarenhet av att möta människor i sorg.

− Jag vill att man ska kunna leva sitt liv så att sorgen gör mindre ont. Såret ska inte vara öppet längre, men det finns kvar och ingår i livsväven. Man bär alltid med sig saknaden av sitt barn, men på ett sätt som gör att livet blir mer hanterbart, säger Suzanne Runesson.