Distansundervisning – en utmaning för Emilia

Sedan i mars sitter Emilia Vega, 18, hemma vid matbordet i Gråbo och studerar på grund av den rådande coronapandemin. Hon vill inget hellre än att sitta på Krokslättsgymnasiet i Mölndal med sina klasskompisar på vård- och omsorgsprogrammet.

Sedan höstens terminsstart har avgångsklassen räknat dagarna till den efterlängtade studenten. Emilia själv har längtat ännu längre. Ända sedan hon insjuknade i ALL som nioåring har hon haft siktet inställt på att kämpa sig igenom skolan – utan att halka efter eller gå om ett år trots tre år av tuffa behandlingar.

– Studenten har verkligen varit ett mål för mig. Jag längtade efter att sluta nian, men att ta studenten är liksom det största. Jag har väntat på det i så många år, så snubblar man på mållinjen, säger Emilia och suckar.

Emilias resa mot den hägrande studenten har på grund av sena komplikationer varit extra tuff jämfört med klasskamraternas.

– Allt försvåras av att jag har koncentrationssvårigheter och är hjärntrött. Jag blir distraherad och har svårt att komma ihåg grejer sedan jag var sjuk.

I dag är Emilia cancerfri sjukdomen och behandlingen har gett bestående men. Hon drabbades av osteoporos, skelettskörhet, och fick kotkompressioner i ryggen.

– Flera kotor i ländryggen sprack och jag satt i rullstol i fyra år. I dag kan jag gå korta sträckor, sedan får jag ont. Det är som att ha konstant ryggskott, förklarar Emilia.

I dag sker all teoretisk undervisningen via videosamtal, utan möjligheter till praktisk undervisning. Det var just möjligheten att varva teori och praktik, i kombination med drömmen om att jobba på onkologen, som gjorde att Emilia valde vårdlinjen.

– Det blir mycket eget ansvar. Vi får jobba själva och de har tagit bort allt det roliga praktiska, som att öva på att sätta venkateter på dockor och så.

Sena komplikationer som hjärntrötthet försvårar skolgången. Emilia har svårt att få ner ord på papper, hålla koll på schema och uppgifter, och fokusera under lektionerna. Distansundervisningen gör det ännu svårare.

– Tidigare fick jag lärarnas anteckningar i förväg så jag kunde följa dem under lektionen, och jag kunde svara muntligt om jag inte klarade att skriva. Nu går inte det. Det tar på krafterna att lyssna på en genomgång och samtidigt anteckna eller ta del i diskussioner. Och när jag anstränger mig för mycket lägger hjärnan av och jag blir jätteyr, säger Emilia.

Vill du veta mer om barncanceröverlevare? Läs här.

Det är en kamp för Emilia att inte hamna efter i skolan och distansundervisningen försvårar det hela ytterligare, samtidigt som möjligheterna till att få hjälp av lärare och klasskompisar nu är sämre.

– För att få hjälp måste jag anstränga mig och ringa eller mejla, och med mitt minne glömmer jag bort vad jag behövde hjälp med och det blir rörigt. Och då går den ork jag har åt till det.

Emilia har anpassad skolgång med kortare dagar.

– Jag vill orka ha ett liv efter skolan, men klarar inte att göra grejer och träffa folk. Skolan gav mig ett socialt liv, den var chansen jag fick att träffa kompisar. Nu är det roliga borta.

Saknaden efter kompisarna är stor. Inte ens fördelar som att hon nu slipper åka färdtjänst klockan sex på morgonen, och lättare kan vila vid behov, väger upp. 

– Jag byter gärna det mot för att få komma till skolan och träffa alla.

Nyheten om att det efterlängtade studentfirandet ställs in har varit ett hårt slag.

– Man tappar helt motivationen. Visst, jag går ut gymnasiet – men jag kommer inte kunna fira. Jag är med i studentkommittén och vi har ju planerat studenten sedan slutet av tvåan.

Mössa och klänning är inköpta, champagnefrukost och fester inplanerade och studentflaket bokat. Nu är allt inställt.

– Till och med Barncancerfondens storläger, som jag jämt ser fram emot, är inställt. Allt det bra har tagits ifrån oss. Man får se det från den ljusa sidan – men det finns bara inte så många ljusa sidor nu, säger Emilia.

Hör Martin och Cecilia berätta om sin hjärntrötthet