Till minne av brorsan

Jag vore glad om du bidrog.

Fram till 8 augusti, Stefans dödsdag, hoppas jag att insamlingen har nått sitt mål. Gärna över målet. Tack.

Att mista ett ungt syskon är smärtsamt. Att plötsligt vakna upp och vilja besöka någon som inte finns längre. Minnesbilder av en ung persons döda kropp medan man själv åldras. Min storebror är i mitt 36 åriga minne ett barn som dog. 

Det fanns så mycket mer, men allt detta stoppades. Jag kan inte sätta mig in i hur det känns för den som stoppas. Däremot framkallar åsynen av kortisonsvullna barn och andras historier om liknande upplevelser en sorgsen känsla. Som av att vara i botten i en frusen sjö, långt borta. 

För att inte tala om förlusten av sitt eget barn. Ett ofrånkompligt faktum är att det postindustriella samhället visat på en ökad cancerfrekvens. 

Det är hemskt när åldringar drabbas, men det är en mardröm när det drabbar barn. Ett bidrag till barncancerfonden innebär inte bara ett stöd till forskningen. 

Det innebär ett stöd till hela familjer som drabbats. Det innebär att man bidrar till att det finns insatslägenheter åt familjer som under långa perioder måste bo nära cancermottagningar, lägenheter med leksaker som blir en trygghet under en svår period. Det innebär även att en hel syskonskara får stöttning. 

I förlängningen innebär det att cancersjuka barns familjer får små strimmor av ljus i en situation som traumatiserar alla närstående. 

Långfredag 2006 fick brorsan sin sista cancerdiagnos. Den kom tillbaka och det slutade med hans död 8 augusti samma år. Jag brukar starta en årlig insamling och hoppas därmed på ditt stöd.