Till minne av Alfons

Till minne av Alfons

Hans mammas ord;

"Som jag väntade dig, Alfons - längtade dig.
Så kom du, upp på mitt bröst, klockan 19:27, den tolfte juni tjugohundratvå. Stark, mjuk och len - världens finaste. Jag minns hur jag kupade min vänstra hand över ditt huvud och vaggade dig - du var ett mirakel och jag var bara tjugotre.
Dofterna. Ljuden. Du. Jag och det som blev vi.

Så växte håret och jag minns hur du såg ut som Jonathan i Bröderna Lejonhjärta. Runda kinder och med klarblå ögon. Bestämd men för det mesta glad. Stolt över att vara storebror.

Förutom håret, växte en tumör i dig - som vi blev varse den sjunde juli tjugohundrafem. Du var nyss tre år fyllda. Lillasyster var ett.
Neuroblastom. Djävulens påfund.

Nästan två år med sjukdom, fick vi till trots. Du blev klokare än de flesta och ditt skratt, gångerna du mådde någorlunda väl, smittade alltid. Med dubbelsidig lunginflammation skulle du ändå till dagis för att bli fotograferad med kompisarna, och sa: Det gör inget mamma, det är ju inte cancer.
Och så fick det bli.

Du tyckte att det var undermärkligt att du blev sjuk i cancer. Undermärkligt.

Så kom besked om återfall i augusti tjugohundrasex. Vi fick dryga sex månader kvar tillsammans. Du hann möta en syster till strax efter hon kom till världen, och minns du mormor, hur han log generat och stolt under sin napp. Han fick klä henne och känna hennes andetag mot sitt bröst när han höll henne. Han granskade henne. Var mån om. Omhuldade.

Sen kom februari tjugohundrasju. Vi lämnade Lund för sista gången. Körde hem genom snöstorm för att låta dig få vara hemma, din sista tid i livet. Märklighet. Omänskligt. Värdigt.
Vi bäddade in huset i kärlek.

Snön bäddade in oss - gav tystnad och ro. I soffan, i sängen och i min famn tynade du bort, Alfons. Led och levde om vartannat. Lekte genom oss. Grät och skrek tyst av smärtorna som inte stillades.
Lyssnade till sagor och bokstaverade
g o d n a t t
till lillasyster varje kväll.

Sen tog du slut.
08:25 den andra mars tjugohundrasju blev döden din befrielse.
Våren kom samma dag, som om det vore förutbestämt.

Tio år har gått.
Jag minns fortfarande känslan av kupad hand, över ditt huvud.

Jag älskar dig, Alfons."

Min systerson, en älskad pojke som lärde oss oändligt om kärlek. För alltid lever han i oss. Till Alfons minne startas denna insamling, för att hans minne, för att hans kamp aldrig ska vara förgäves. Målet är 15.000 kronor, för de 15 månader han kämpade för livet. Om 15 månader ska målet vara nått, varje krona i kamp mot cancer räknas.