Petters gåva

Petters gåva

Denna insamling har jag startat eftersom jag och fler med mig vill sätta in pengar lite nu och då till barncancerfonden. Jag vill att pengarna kommer in i Petters namn och att vi på så sätt kan känna att vi tillsammans ger tillbaks lite lite av det vi fått.

Strax efter nyår 2005 läste jag till sjuksköterska, Petter gick på förskolan och livet rullade på som för många andra. Så i April hände det som förändrade så mycket, det jag inte trodde kunde hända oss, för vem tror det.
Det som drabbar andra, långt ifrån mig själv, långt ifrån mina barn.
Petter drabbades av akut lymfatisk leukemi, en svår form visade det sig. Under 4,5 år fick han behandling mot sjukdomen, minst sagt tuff behandling. Trots denna tuffa behandling kom sjukdomen gång på gång tillbaks, eller han blev egentligen aldrig av med den.
Min önskan är att fler barn ska överleva och att färre föräldrar ska leva med ett stort tomrum.
Lägger ut den text jag skrev dagen efter att Petter somnat in.

fredagen den 25:e september 2009

Jag sa till läkaren igår att jag gett upp och att jag var säker på att Petter skulle dö den dagen jag släppte taget.
Kl 19,05 somnade han in i min famn, änglarna hämtade honom. Jag fick följa honom över gränsen till den dimension där han nu är.
Vi har sovit kvar på sjukhuset i natt, ville vara nära den kropp jag så innerligt älskat, ville ha personalen att gåta hos när ångesten blev för tung.
Kroppen är nu bara ett skal, ett svalt litet skal, själen är fri att ligga hos mig när den vill.
Vi ska åka hem och hämta Ville sen, han ska också ta farväl av sin idol, den han sett upp till mest i världen.  
Livet slutade snabbt det var bara Petter, jag och min älskad vän Linn i rummet, de sista andetagen var så lugna, innan var han rosslig i sina lungor men nu andades han normalt.
Ångesten kommer i vågor sen infinner sig ett lugn för en liten stund, vi berättar minnen för varandra och skratta åt roliga saker vi gjort och saker Petter sagt.
Han har berikat mitt liv och visat mig vad meningen är, den totala lycka vi fått uppleva tillsammans. När vi stod vid havet i visby för två månader sen så blåste vinden i hans fina ansikte och han sa
- det här är livet mamma.
Jag min vän det var livet och jag fick vara den som delade det med dig, tänk vilken tur jag haft.

Under dagen igår så kände jag att Petter skull gå vidare, jag talade om för sjuksköterskan att det fanns en läkare som jag ville skulle konstatera hans dödsfall. En läkare som inte har haft hand om Petter så mycket men som Petter såg som sin kompis. Igår kväll var han inte i tjänst men sjuksköterskan ringde honom, han ordnade barnvakt till sina barn och åkte från Karlskoga och in till oss, bara för oss.