Barn ska orka vara jobbiga

Barn ska orka vara jobbiga

Hej!

Jag heter Mattias.
När jag var drygt 6 år gammal upptäcktes elakartad dödlig cancer i min mammas kropp.
Min mor kämpade mot cancern samtidigt som hon medvetet planerade hur jag skulle tas omhand ifall det otänkbara skulle hända. Att hon skulle dö och lämna ett barn utan mor.

Tack vare forskning och behandling tog hon sig igenom denna hänsynslösa sjukdom samt återfall tills hennes kropp, ca 14 år senare, inte längre orkade kämpa emot.

En snöblåsig kall februarikväll tog hon sitt sista andetag på ett sjukhus i Södermanland.
Jag hade hunnit bli över 20 år och fick hålla hennes kalla hand i den stund hon rycktes från oss.
I samma rum fanns även pappa och mina 3 syskon.

I sorg och saknad lämnade vi sjukhuset samma natt utan mamma.

Mamma blev 57.
Hon fick många "extra" år tack vare forskning och behandling.
Jag fick lyckan att växa upp med en mamma, som visserligen saknade delar av sin kropp, men åtminstone levde.

Cancer är ärftligt.
Min släkts cancer är ärftlig.
Den kryper ner i åldrarna och flera av mina kusiner har drabbats.
Mina egna syskon och de flesta av mina kusiner har barn.
Barn som riskerar att drabbas, nu eller senare.

Jag kan inte påstå att jag är överförtjust i barn. Det vet dom som känner mig.
Barn är stojiga, springer runt, hoppar i soffan, tjatar, spiller, dräller, gråter o bråkar och är allmänt jobbiga....
Men det är ju så det SKA vara.

Cancersjuka barn orkar inte springa.
Cancersjuka barn orkar inte hoppa i soffan, tjata och stoja omkring.

DÄRFÖR STARTAR JAG DENNA INSAMLING.
För att jag vill bidra till att cancersjuka barn orkar bli jobbiga igen.
Jag vill att barn med cancer ska orka tjata och hoppa i soffan, leka kurragömma, bli arga och få konstiga utbrott.

Min mamma dog alldeles för tidigt. Men jag är ändå tacksam att jag inte var 6 år gammal när det skedde.
Är det något jag verkligen tagit in under de år min mor kämpade mot cancern så var det hur extremt starkt hon kände för drabbade barn.

Denna insamling är tillägnad henne.
Vila i frid kära mor.
Kram/ Den fortfarande lite rädda och oroliga 6-åringen inom mig.