"Annie Bunnie "

Barn är precis vad dom vill vara. Prinsessor. Superhjältar. Dinosaurier. Inte ens barncancer kan stoppa det. Men vi kan stoppa barncancer.

"Jag ska ha fem barn när jag blir stor". Prinsessan förmedlade sina framtidsplaner som om det vore en självklarhet. Och jag föreställde mig det.  Jag beskådade hennes prinsessklänning i kombination med hennes kala huvud. Det var en syn som jag vant mig vid. En syn som jag älskade. För ja, jag älskade hennes skalliga huvud. Det var lent som en ljummen sommarvind. Så mjukt att det knappt kändes mot min hud på handen. Jag smekte hennes nackgrop. Kanske hade jag aldrig lärt känna den om inte håret fallit bort. Och prinsessklänningen. Vi pratade många gånger i hemlighet, om att hon var en riktig prinsessa. När brorsan himlade med ögonen och sa "du är egentligen ingen prinsessa", så blinkade hon med ena ögat åt mig. För hon och jag visste. Vi visste att hon var en riktig prinsessa.

Nu har hon lämnat oss. Men jag blev rik, det vet jag. Jag blev rik av att gosa med nackgropen på en riktig prinsessa. Vi måste hjälpas åt att stoppa barncancer. För Annie, för någon annans barn, för ditt barn. För självklarheten i, att få vara precis vad man vill vara.

En superhjälte. En dinosaurie.

En riktig, prinsessa.