Livs familj tränar på vardag
Tvååriga Liv Söderlind är färdigbehandlad för sin leukemi. Men föräldrarna Sabina och Daniel ramlar fortfarande ner i det svarta hålet ibland. Risken för återfall är störst inom ett år efter insjuknandet. – Det är avskedet jag tänker på. Det skulle aldrig gå, säger Livs pappa Daniel Söderlind.
Liv var ett år gammal när hon blev förkyld under en längre tid. Föräldrarna tyckte att hon var svullen runt ögonen och inte betedde sig som vanligt. De kom till akuten i Jönköping en fredag i oktober 2015. På söndagen åkte de ambulans till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. På tisdagen var de föräldrar till ett barn med AML (akut myeloisk leukemi).
– Det var fruktansvärda dagar. Även fast det inte tog lång tid tills vi fick beskedet kändes det som en evighet. Att leva i ovisshet var värre än när vi fick reda på att det var leukemi. Då gjorde de äntligen något. De började behandla med cytostatika bara någon timme efter att vi hade fått veta, säger mamma Sabina.
Behandlingen löper över ett halvår och liksom många andra drabbades Liv av många komplikationer. Stora delar av tiden var de isolerade i ett litet rum på barncanceravdelningen, Liv och en förälder i taget. Hon hade flera olika allvarliga infektioner och fick inte träffa andra barn. Nu börjar familjen träna på att ha vardag, Daniel och Sabina har börjat jobba igen. En gång i månaden sker återbesöken då blodproven ska visa om cancern fortsätter att hålla sig borta.
– Vi får tampas med den oro vi har. Vi vet att det finns en ganska stor risk för återfall i AML, säger Daniel.
De följer intensivt Livs mående och de vågar inte riktigt lita på vardagen.
– Varje gång man gör något med barnen, när man är någonstans är det en så skön känsla. Att bara dra iväg någonstans och vara med dem. Sådant som är självklart för andra. Det är ingenting som är självklart för oss längre, säger Sabina.
Risken för återfall är som högst runt årsdagen av behandlingsavslutet.
– Man måste få må dåligt och vältra sig lite. När man sitter själv i bilen, då kan det bli väldigt mörkt. Det är avskedet jag tänker på, hur det skulle gå till. Och det känns som det aldrig skulle gå, säger Daniel.
