”Jag kände mig mindre älskad än min lillebror.”

Jag heter Adrian Eriksson Bolonassos, är 19 år, och detta är historien om hur det är och har varit att vara bror till min starka och orubbliga lillebror, Elias.

En dag när jag satt och spelade datorspel så kom min pappa in i rummet och sa att jag skulle stänga av för att vi behövde åka. Jag ville inte stänga av och frågade varför, men fick inget riktigt svar. Jag förstod inte vad problemet var förrän han berättade det - det som fick mig att hamna i chock för en kort stund. Min pappa berättade för mig att min lillebror Elias var på sjukhuset för att han hade cancer. I just det ögonblicket tror jag inte riktigt att jag förstod vad cancer innebar, jag var ju ändå bara nio år, men jag visste att det var farligt.

Några dagar tidigare hade Elias sagt att han haft väldigt ont i öronen och vi åkte in till sjukhuset för att kolla vad det skulle kunna vara, men blev snabbt hemskickade igen med otillräckliga symtom för någon utförlig kontroll. Inte så långt efteråt behövde vi åka in igen men med samma resultat. Den tredje gången när vi åkte in så gav mamma inte efter och då verkade läkaren också vara mer motiverad till att ta reda på vad problemet skulle kunna vara. Ett blodprov visade inga felaktiga värden så min mamma blev rädd att vi skulle bli hemskickade ännu en gång. Men denna läkare tänkte inte sluta förrän hon visste vad som var fel, eftersom det var tydligt att Elias inte mådde bra. Läkaren skickade iväg blodprovet för ytterligare undersökning. Endast någon timme efteråt ringde de och berättade; Elias som var sju år, och skulle fylla åtta om bara en månad, hade fått cancer.

Jag kan knappt föreställa mig hur det kändes för mina föräldrar att få det beskedet. Det måste ha varit fruktansvärt jobbigt för någon som förstod begreppet “cancer” mycket bättre än mig själv i en så ung ålder. För mig var sjukdomen inte det jobbiga, det var ju Elias som var drabbad, men för mig var det bristen på närhet och kärlek. I efterhand förstår jag ändå anledningen till att mina föräldrar ville spendera så mycket tid som möjligt med Elias som var sjuk. Det var ju inte ens säkert att han skulle klara sig igenom det, och som förälder hade jag också velat spendera min möjligtvis sista tid med mitt barn på ett bra sätt. Däremot så var detta jättejobbigt för mig, då jag kände mig väldigt utestängd och mindre älskad än min lillebror, vilket jag tror att många andra syskon kan relatera till. Elias fick nästan allt han ville medan jag, som växt upp med att nöja mig med vad jag har, fick göra precis det, vara nöjd.

Egentligen tror jag inte att jag kände mig rädd över Elias sjukdom särskilt ofta, snarare bara irriterad över att Elias inte kunde vara sitt vanliga spralliga jag. Troligtvis var det för att jag inte riktigt förstod att han inte var kapabel till allt som han brukade, när han mådde så illa.

Jag förstod nog inte heller hur farligt det var med cancer och att en dag kanske skulle vara den sista jag såg min lillebror. Jag tyckte ofta att det var tråkigt att Elias inte hade möjlighet att leka och ha roligt med mig. Men vi gjorde ofta det bästa av situationen, till exempel så spelade vi ofta TV-spel tillsammans på sjukhuset eftersom det inte krävdes så mycket rörelse och det var något vi alla syskon tyckte om – Elias, Vide och jag. Jag förstod inte heller hur Elias kunde tacka nej till fikat på onsdagar när det var så gott. Han sa bara att allt smakade äckligt. Nu i efterhand så vet jag att medicinerna och cellgifterna som han fick inte bara hjälpte honom att besegra cancern, utan även försvagade hans kropp under tiden.

Under en lång period behövde Elias ligga inne på sjukhuset och kom knappt hem alls, även om vi bara bodde några hundratals meter från sjukhuset. Detta gjorde att vi ofta var på sjukhuset och spenderade tid både med Elias och på lekterapin. Även om Elias ofta inte hade nog med energi för det, men då blev det bara jag och Vide istället, vilket vi tyckte var väldigt kul ändå. Däremot blev kvällarna och nätterna tråkigare då vi behövde gå hem och inte träffade mamma särskilt mycket eftersom hon ofta var kvar på sjukhuset för att sova nära Elias.

Men livet tog ingen paus under denna period, skolan fortsatte och sjukdomen blev något jag tänkte på under min lediga tid. Jag tror att skolan, för mig, blev en undanflykt från allt. Där kunde jag känna mig normal och som att allt i mitt liv fungerade bra. Jag blev väldigt fokuserad i skolan och var nästan aldrig borta, varken sjuk eller av annan anledning. Mina vänner visste inte att min lillebror var sjuk och det kändes skönt på ett sätt, men jobbigt på ett annat. Jag tyckte om att känna mig som alla andra.

Ibland kändes det som att något saknades, någon som jag kunde prata med som förstod vad jag gick igenom. Det fanns vuxna som erbjöd sig att lyssna men jag var för ung för att vilja ha något sånt. Jag behövde en vän som befann sig i samma situation, som jag kunde dela erfarenheter med. För mig blev sjukdomen något jag höll för mig själv, fram till dess att jag började åka på lägren som Barncancerfonden arrangerade. Där kunde jag träffa och umgås med andra syskon i samma situation och där kunde drabbade träffa andra drabbade, det fanns någon för alla. Detta hjälpte mig mycket då jag hade möjligheten att få lyssna på andra som varit med om liknande saker, och om jag hade velat, få berätta min historia. Jag har däremot inte känt behovet av att berätta förrän nu, både för min egen skull men även för din, du som läser, för att hjälpa dig i en liknande situation, för att ge perspektiv till en tidigare suddig situation som kanske är obegriplig eller frustrerande. Jag hoppas kunna hjälpa föräldrar att förstå sina barn och barn att förstå sina känslor och att de bör använda den hjälp som erbjuds.

Jag tror att denna upplevelse är något som format mig och förändrat mig som person. Både genom att jag blivit mer självständig och kanske även mindre bortskämd då jag ofta fick nöja mig med vad jag hade och lärde mig vara tacksam för allt, både mitt liv och det jag har. Jag tror även att det gjort mig klokare och i efterhand mer rädd om mitt liv, då det kanske är en av anledningarna till att jag aldrig börjat röka, dricka eller använda andra substanser som skulle kunna vara farliga för mig och riskera att denna situation upprepas eller att något ännu värre händer. Det har däremot även känts negativt i stunder där jag även efter sjukdomsperioden känt att min lillebror är mer värd än mig och att han är favoritbarnet och så vidare. Innerst inne vet jag ändå att mina föräldrar älskar mig och vill mig allt väl även om det i vissa stunder inte känns så.

Min lillebror var extremt stark och tog sig igenom denna sjukdom som den kämpen han är och jag är idag tacksam både för att min lillebror lever, men även över att jag fått all denna erfarenhet, även om vi alla helst hade sluppit allt lidande som en sådan förödande sjukdom orsakar. Jag är tacksam över Barncancerfondens insatser, som lägren de arrangerar varje år, som inte bara hjälpt mig genom svåra tider, utan även låter deltagarna träffa nya och intressanta människor, potentiella vänner eller till och med partners, som för mig.

Under ett av Barncancerfondens storläger träffade jag Evelyn, min sambo. Evelyn bodde i Nordmaling och jag i Botsmark, en liten by utanför Umeå, men vi båda gick på gymnasier i Umeå. Under en tid gick både jag och Evelyn på samma gymnasieskola och hade därför sett varandra ett fåtal gånger men aldrig egentligen pratat med varandra. Under lägret fick vi då lära känna varandra bättre och även om vi, under lägret, inte kände någon större attraktion för varandra så växte den efter lägret då vi höll kontakten och fortsatte prata och även spela datorspel tillsammans under en period. Efter en tid så började vi träffas efter skolan för att umgås och prata. Detta pågick och växte till en kärlek jag inte förväntade mig från början. Det visade sig att Evelyn kände likadant, vilket sedan har lett till det vi har idag, då vi bor tillsammans i en lägenhet i Nordmaling.

Jag tror att våra drabbade syskon, som förde oss samman, ger oss en större förståelse för varandra och hur vi är som personer även idag, vilket hjälper vårt förhållande att fortsätta växa och hålla sig starkt. Även om jag önskar att Elias inte hade behövt gå igenom sin sjukdom så är jag tacksam för att den lett mig till Evelyn, min vackra och underbara sambo som jag hoppas gifta mig med en dag.

/Adrian

Läs även Evelyns inlägg.

Läs mer om Barncancerfondens stöd till syskon.