Hon överlevde när de flesta dog

Mikan Green låg på delad sal med flera cancersjuka barn. Året var 1971 och hennes föräldrar fick komma på besök tre gånger i veckan, en timme i taget. Ingrepp och behandlingar skedde aldrig på dessa tider, utan när Mikan var ensam.

– Jag kommer inte ihåg något annat, det var normalt för mig, säger hon om sin barndom.

Mikan var tre månader gammal när hon blev sjuk i Wilms tumör, metastaserna i lungan upptäcktes månader senare. Som sexåring var det dags för cancer-behandling en tredje gång. Döden blev något naturligt.

– Kompisar dog var och varannan vecka, och jag gick och hämtade glass för jag trodde att de åkte till en ny kropp och blev födda igen och då behövde de ha mat på vägen. Jag ställde glassen hos den som gått bort. Det blev normalt, det är därför jag inte är så rädd för döden, den har jag levt med som liten. De försökte sätta upp en skärm när det var riktigt illa, och försökte hålla oss i lekrummet. Men man visste, för det blev rusch på avdelningen och då passade jag på att hämta glass, säger hon.

Trots att hon blev strålbehandlad och förlorade en äggstock, har Mikan kunnat bli mamma.

– Förmodligen var delar av livmodern skadad också för jag förlorade ett barn i vecka 22. Min son brukar säga att jag har tre och ett halvt barn, förklarar Mikan. 

Hon försökte få träffa andra överlevare som tonåring, men fick inget gehör från vården.

– Det var sekretess och hysch-hysch, förklarar hon.

Men i och med Barncancerfondens Maxa livet-projekt blev det möjligt. För Mikan blir det en möjlighet att träffa andra som verkligen vet hur det är. Med andra överlevare kan hon prata på riktigt – och vara sig själv.

– Jag tycker det är jättebra. Berättar du för en människa som haft barncancer blir de inte gråtfärdiga och de tycker inte att det är hemskt, säger hon.