Tranor och änglar
Livet efter barncancer är som en lång återhämtning. Var och en har sin egen metod för att återvända till livet. För oss är det skönt att bara ha en vardag som är fri från allt det som präglade tillvaron under sjukdomstiden; mediciner, vaksamhet på infektioner i omgivningen, ständig beredskap att åka till sjukhuset.
Julia själv fjärmar sig från attributen som kännetecknade sjukdomstiden. Hon kan i och för sig fortfarande rutinerat undersöka sin stora gosedjurs-kanin, ta blodprov, kolla öronen och halsen, klämma på magen, ge mat eller medicin, men det är inte alls så viktigt att göra det nu längre. Både hon och vi själva lägger allt mer av den tiden bakom oss.
Ett av de roligare sätten att liksom gå vidare i livet är att upptäcka nya saker runt omkring sig. Under påsklovet var vi iväg till ett lokalt mejeri för att köpa ost. Julia frågade då om man inte kunde få komma in och titta hur man gör ost. På så sätt fick vi veta att det skulle vara öppet hus några veckor senare, alltså under det veckoslut som just passerat.
Sedan dess har båda barnen varit inställda på att få se ett mejeri från insidan. I lördags var det alltså dags. Mejeriet hade stort evenemang i samverkan med en av de gårdar som levererar mjölk till mejeriet. Det blev lite planerande för att pricka in både kosläppet på gården och hinna med guidad tur på mejeriet. Vi fick börja på gården för att inte missa kosläppet. Där träffade vi också vänner som vi lärt känna på sjukhuset under behandlingstiden. Ett gott återseende. Världen är verkligen så mycket mindre än man kan tro.
Kalvarna i lagården var lika nyfikna på barnen som barnen på kalvarna. Nyfikna stadsbarn på en gård är en lite lustig syn. Än ska de kolla den automatiska gödselrakan som långsamt drar koskit från gången mellan båsen till en ränna. Sedan får de syn på en ko som dricker vatten från en liten skål med egen mule-manövrerad tappkran. Traktorer ska bestigas och det traktorsläp som gör jätte-marshmallows (inplastade höbalar) måste beundras. Stadsbarnen ser nästan ut som kor som kommer ut på grönbete. Det är mycket nytt att upptäcka. Fast korna som kom ut till slut, de skuttade och hoppade faktiskt mycket mer än barnen.
Så småningom kom vi iväg till mejeriet, dagens verkliga höjdpunkt. Där var rejäl kö för att komma in och titta. Vi fick ta på oss skyddskläder, nästan som när man ska gå in i en operationssal. Varken Julia eller Gustav ville vara vända mot kameran. Tog vi bild från ena hållet vände de ryggen till. Flyttade vi oss till andra sidan för att ta en bild därifrån så hamnade ryggarna åt det hållet istället. Vi lyckades faktiskt få ett par roliga bilder på dem där de tittar in i kameran, men eftersom de nu inte ville visa sig på det viset så får det duga med en suddig bild med två ryggtavlor istället.
Det roligaste med den guidade visningen var att se ostar åka transportband och sedan bli lyfta av en robotarm till en förpackningsmaskin där de placerades fyra och fyra i hål med plast under osten, innan maskinen la plast ovanpå ostarna och plastade in dem helt och hållet. Stegen med pastörisering och tillsättning av löpe var inte så väldigt intressanta. Det var mest bullrigt och utfördes i slutna kärl, så det var ju inte alls lika roligt som att följa efter en ost för att se vart den tog vägen.
Lagringen var heller inte så upplivande att se. Då såg vi ändå bara fem minuter av den, inte två år som några av ostarna får uppleva. Även de mest vardagliga ting kan ta en oväntad vändning. Efter visningen av mejeriet fick man en hamburgare var om man ville ha. Det var dags att äta, så både Julia och Gustav såg fram emot mat. Men Julia ville inte ha hamburgare. Hon ville ha något annat istället. Nu fanns det inte så mycket annat i matväg (om man inte skulle börja gnaga på en ost), så det var inte mycket att välja på. Efter lite muttrande så försökte hon äta hamburgaren i små myrbett i alla fall, men det ville sig inte riktigt. När vi frågade henne varför, så förklarade hon att det inte gick att äta hamburgare med lös tand.
Oj, så långt hade vi inte tänkt. Det blev till att ge sig ut på jakt efter en kniv för att skära hamburgare. I mejeriets butik fick vi låna bestick. Personalen var mycket förstående till att det inte gick bita i hamburgare med lös tand. När jag kom tillbaka med besticken sa Julia sakligt att det skulle vi tänkt på att hon inte kunde äta hamburgare utan kniv och gaffel när hon hade en lös tand, för vi visste ju att det var en tand som var lös. Tack för förtroendet, men det är så mycket som föräldrar glömmer att tänka på, så det behövs verkligen barn som kan hålla reda på föräldrarna. Annars kan de de aldrig klara att ta hand om barnen.
När vi ätit färdigt kollade vi stånden där man kunde ta del av lokalt producerad choklad och fudge. Själva kakaon var nog inte lokalt odlad, förmodligen inte heller allt socker som måste gått åt till fudgen, men produktionen av konfekten sker säkerligen i trakten sedan ingredienserna kommit på plats.
Det fanns knäckebröd till försäljning också. I det fallet är nog chansen större att även ingredienserna, liksom mejeriets mjölk, är av lokalt ursprung. Mejeriet är beläget i Ljung som ligger i Gäsene härad, det nordligaste av de sju häraderna i Sjuhäradsbygden. Sjuhäradsbygden kryllar av märkliga verksamheter och aktiviteter både här och där. På väg från Ljung så kom vi på att det var tid att köpa mer kiwimarmelad.
Det är ytterligare en lokalt producerad vara med ingredienser från annat håll. Just denna läckerhet finns bara att få i Vänga, ett par mil söder om Ljung. Både Julia och Gustav uppskattar att komma till Vänga kvarn. Där finns ett par gungor, en rutchkana, en liten lanthandel av museikaraktär som bland annat säljer kiwimarmelad och honung från Tämta. Vill det sig riktigt väl finns det även en liten bro över en liten kanal där bockarna Bruse går över, med en ljudfil som outtröttligt upprepar berättelsen för ivrigt lyssnande barn. Men både bockarna och trollet går i ide under vinterhalvåret, så barnen springer alltid och kollar för att se om de är på plats eller inte när vi kommer fram. På väg till Vänga kom vi på att vi skulle komma att passera nära Alvas grav, Alva med änglarna.
Henne träffade vi under behandlingstiden på sjukhuset, men sedan hon gick bort så träffar vi henne bara på kyrkogården. Vi funderade på om vi skulle stanna till där, men var på väg att köra förbi, när Julia hojtade "jaa, hälsa på Alva". Gustav var inte lika road, men hängde på i alla fall. Julia och Alva kände till varandra på sjukhuset, men umgicks egentligen inte. Julia är mycket väl medveten om att Alva dog för att hon inte kunde bli frisk från sin cancer.
Nu har Julia en avslappnad relation till Alva och tycker mycket om hennes änglar. Hon har bara en hittills, men det kommer allra minst att bli en till, en röd. Vid graven tycker Julia om att se de hjärtan och änglar som finns där och de vackra små stenarna. Hon kommenterar gärna det vackra som hon ser och är mån om att man ska hedra Alva. Rätt vad det var sa hon "men mamma, du står ju på Alva", när mamma kommit för nära. Så småningom kom vi fram till Vänga kvarn.
Bockarna Bruse hade inte kommit fram ur idet ännu, men trollet hittade barnen inne i caféet, så det hade vaknat i alla fall. Vi fick höra att bockarna nog skulle kvickna till om någon vecka också. Barnen har ett favorithörn en trappa upp i caféet, så de försvinner numera dit så fort de bestämt vad de ska ha. En fåtölj är precis lagom stor för att de båda ska få plats i den. I den lilla museala lanthandeln hittade vi honungen från Tämta och vår kiwimarmelad. Dagen till ära så blev vi expedierade av en glad och trevlig dam som visade sig vara marmeladmakerskan själv. I ett inre rum i handeln flög det några tovade tranor. Eftersom barnen hade gjort egna tovade tavlor som påskpyssel för några veckor sedan, så har de respekt för hantverket. Dessutom har de ju sett tranor vid något tillfälle när de mellanlandat i trakten. Gustav tycker absolut att vi ska ha skaffa en tovad trana att ha hemma, inte minst för att tranan är Västergötlands landskapsdjur, men det får nog bli nästa gång vi kommer till Vänga.
Återhämtning av det här slaget skiljer sig inte så väldigt mycket från hur vi kunde tillbringa någon ledig dag under behandlingstiden, mer än att man då fick passa på att göra saker medan det gick. Under några månader var det inte alls att tänka på. Därefter gick det bra att göra då och då i alla fall. Nu kan man planera att göra det och faktiskt tro att det går att genomföra utan att ständigt bli avbruten av en infektion, krävande behandling eller annat. Nog skrivet om utflykter och annat. Livet går vidare. Framöver kommer ni att få läsa mer om frågeställningar som mer har med vården att göra istället.
/Magnus