Så överlever du en kortisonvecka

(Även känd som Helvetes-, Oj-vad-mycket-övertid-det-råkade-bli-, Nu-flyttar-jag-, och Snälla-unge-gå-på-dagis-en-stund-veckan, med mera, med mera…)

12x5 Image

Jag vet inte hur det är med andra cancerdiagnoser, men jag gissar att dess behandlingar, liksom den för ALL, innehåller kortison i diverse former och mängder. Kortison är ett ypperligt läkemedel att bekämpa cancerceller med, men det är också ett alldeles briljant vapen att använda i psykisk krigsföring, och för dig som just står inför utmaningen att få ditt barn förvandlat av detta helvetiska fantastiska läkemedel kommer här några råd i all välmening.

Du kan med fördel börja träna upp ditt psyke några dagar innan, exempelvis genom att titta på sorgliga klipp på Youtube. Frossa i maktlösheten av att se tragiska händelser du inte kan påverka och du förbereder dig därmed inför känslan som kommer av att ha en kortisondeprimerad avkomma som vägrar låta sig tröstas när livet ter sig nattsvart.

Ta på dig ett åksjukeband, ditt barns humör kommer vara labilt som en aprildag och du kommer åka från den ena ytterligheten till den andra, utan minsta aning om hur du hamnade där (eller hur du kommer därifrån).

Utrusta dig också med mörka solbrillor för att slippa bländas av det brinnande hatet från de annars så älskvärda ögonen.

Instruera alla du faktiskt tycker om och är intresserad av att behålla ett fridfullt förhållande till att hålla sig borta under den här perioden. Övriga är varmt välkomna på ett avskräckande besök.

I samma veva ser du även till att diskret avstyra eventuella umgängesförfrågningar från kompisar. En kortisonvecka är ingen lämplig tidpunkt att bygga varaktiga vänskapsförhållanden på. Ta hela smällen själv istället, du är förälder och lagstadgad att fortsätta älska den lilla tyrannen hur motigt det än kan te sig emellanåt.

Öva in mantrat: Det går över.

Se till att bilen är vältankad för alla måste-ha-utflykter. Glass, korv på Gulf etc. Det är ingen nackdel att ha skorna på dygnet runt för snabbhetens skull, kortisonmonster gillar inte att vänta. Din ambition bör vara att i största möjliga mån efterlikna en scout på speed; alltid reeedo.

Ditt barn kommer att äta tills andningen blir svårt ansträngd och magen står rakt ut. I den mån luften räcker till kommer hen klaga på magsmärtor, men i nästa sekund förkunna ett nytt akut sug på någonting. Din föräldrainstinkt kommer då kicka in och uppmana dig att försiktigt förmana ditt barn att låta magen vila en stund. Gör inte det om du inte är beredd på att förklara rimligheten i att LÅTA ETT BARN SVÄLTA.

Tassa tyst när det av kortison stegrande blodsockret orsakar en avbränning i soffan. Man väcker inte den björn som sover.

Om det går, ordna gärna långa kvarsittningar på skolan för eventuella syskon. Syskonkärleken kommer att svikta betänkligt och för din mentala hälsas skull gör du bäst i att undanröja så många möjliga retningar du kan. Detta gäller även trösklar, överdrivna temperaturer åt något håll, fel program på teven, laggande wifi och liknande, som kan orsaka direkt livshotande tillstånd hos ett kortisonmonster.

Intala dig själv att glass också är en maträtt.

Kom ihåg: Det. Går. Över.

Öva på att konstant behålla ett lagom vänligt ansiktsuttryck. Var noga med att inte gå över gränsen, du vill inte ge draken anledning att tro att du skrattar åt den (eller MED den, för den delen).

Håll tillbaka samtliga eventuella åsikter. En kortisonperiod är inget lämpligt tillfälle för att diskutera det bristande näringsinnehållet i dygnet-runt-intag av ris och brunsås.

När du inte längre förmår stå emot den uppbyggda gråten, lås in dig i badrummet och tryck ansiktet i en handduk för att undvika att ge upphov till fler självförebråelser och depressioner hos den kortisonstinna, som kan vädra sig till minsta känslostegring.

Öva på att känna igen och uppskatta rytm-melodin i ljudet av hårdbröd som tuggas i sängen mitt i natten. Gläd dig också åt ynnesten i att få ta del av den gratis peeling smulorna utgör, och detta till och med medan du försöker sova sover.

När raseriutbrottet övergår till ett ynkligt ingenting som viskar: ”Det kommer aldrig kännas bättre”, kom då ihåg: Det. Går. Över.

Acceptera att du hyser en främling under ditt tak. Ditt rara barn finns fortfarande därinne men har tillfälligt fått ge vika för en varelse av helt annan kaliber. Misströsta inte, hen kommer tillbaka. Jag lovar.

//Jannice