När rekreation fyller de sista hålen i kalendern

Rekreation är bra för det mesta, men när den fyller de sista hålen i kalendern så behöver man rekreation från rekreationen med. Senaste veckan har varit löjligt inbokad med alla möjliga konstiga aktiviteter, och då har vi ändå undvikit att springa Stockholm maraton som en del Facebook-kompisar gjort. Det finns ändå gränser för vad man frivilligt utsätter sig för.

Hittills under tiden jag bloggat har har jag inte behövt boka tid i kalendern för att hinna skriva. Livet efter nästan tre år med barncancer inpå bara skinnet har så sakteliga återgått till någon mer normalt. Men den tiden har ändå satt sådana spår så att man får tänka sig för när arbetsbördan blir för hög. Blir det för mycket att göra försvinner överblicken, så att man knappt vet vad man sysslar med.

Perioden post-cancer påminner om vad jag hört beskrivas som pre-utbränning. Det är allt för lätt att ligga nära gränsen för den stressnivå man tål. Går man över den gränsen riskerar man att behöva ägna flera år till återhämtning istället för att kunna återhämta sig successivt med goda vardagsrutiner och vanliga ledigheter.

För egen del har de största stressmomenten mest varit relaterade till annat än barncancer. Ett par mindre aktiviteter som har med barncancer att göra har normalt fungerat som rekreation, men har den här gången råkat bidra till att kalendern blev jättefull. Då ökar stressnivån också, även om aktiviteterna i sig själva utgör rekreation. Det kanske inte är att undra på att det är trögt att finna föräldrar som vill och orkar engagera sig i föreningsaktiviteter för Barncancerfonden efter deras barns sjukdomstid.

Nåväl, hur fyllde vi de sista hålen i kalendern? Förra lördagen deltog vi i en aktivitet på Åsens by i norra Småland. Åsens by är en by som ser ut ungefär som en by i en Astrid Lindgren-film, alltså som en by med lantbruk kunde se ut för 100 år sedan. Det var Projekt 322 som bjöd in till guidad rundtur i byn och trevlig samvaro med grillning. Våra barn uppskattade verkligen att komma dit, även om de inte hittade någon gårdskatt att klappa som de hade hoppats. Det finns sällskapliga grisar där. Fåren och korna var lite utom räckhåll, i hagar en bit från där vi rörde oss, men de snidade djur av trä som vi fann i en gammal ladugård blev väldigt uppskattade.

I museet fanns det en mängd redskap och attiraljer som de aldrig sett förut. Märkligt nog blev en spannmålsvåg det mest uppskattade föremålet, för man kunde placera vikter och försöka åstadkomma jämvikt mellan plattan avsedd att väga spannmålen på och motvikts-korgen. Vi hittade styltor och tunnband att leka med också. Allt detta fann vi efter det att de flesta familjerna åkt hem, så vi vet inte om de andra barnen också uppskattade dessa roliga leksaker. Allra roligast för alla barn var kaninerna. De åt alla maskrosblad som barnen kunde hämta.

Arrangören, Projekt 322, är en organisation som är helt fristående från Barncancerfonden, men som har aktiviteter riktade till barn med cancer och deras familjer. Deras målgrupp är främst till barn och familjer med anknytning till sjukhusen i Jönköping, Borås och Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Julia har tidiare varit med vid en teaterföreställning i Borås som de ordnade i höstas. Deras aktiviteter är väldigt väl Julia-anpassade och bra också för oss föräldrar, för vi får tillfälle att samtala med andra föräldrar medan vi har annat för händer. Nästa hål i kalendern vi fyllde var i onsdags kväll, då Julia och jag åkte till sjukhuset i Borås med fika till inneliggande familjer. Detta är inom ramen för Barncancerfondens egen verksamhet inom området som kallas "Råd och Stöd".

Fikakvällar är mer allmänt förekommande på de stora sjukhusen, som Göteborg, men på lokalsjukhusen är det lite svårare att få till. Man får stämma av så att det verkligen finns familjer på plats som kan och orkar delta. Det har hänt att vi fått flytta fikakvällar helt enkelt för att ingen barncancerfamilj varit inneliggade just då. Den här gången fanns det några på plats. Det är givande för oss föräldrar att kunna samtala. Ibland rör sig samtalen ganska mycket kring sjukdomarna, frågor kommer från de som inte kommit så långt i behandlingen om vad som ska hända framöver. Annars blir det ibland samtal om helt andra saker.

Hur som helst brukar det vara en god omväxling i sjukhusvistelsen. Julia uppskattar att vara med. Ibland trivs hon jättebra med de barn som är där. Andra gånger klickar inte personkemin lika mycket, eller också så är de inneliggande barnen helt enkelt för trötta eller ointresserade av att leka. Det tar på krafterna att vara sjuk. Men oavsett vilket blir det ett bra tillfälle för Julia att se tillbaka på och reflektera över sin egen sjukdomstid. Faktiskt har hon kommit med helt nya reflektioner om sin egen behandling efter sådana tillfällen, som vi inte alls hört tidigare.

Hade någon sagt i början av hennes behandling att hon gärna skulle åka till sjukhuset efter behandlingen var över, för att träffa och umgås med andra barn som är under behandling, så vet jag inte om jag hade trott det. Det är så gott att sjukhuset står för något positivt för henne, fast hon var så sjuk tidvis när hon var där. Även om det tagit på krafterna att fylla de sista hålen i kalendern med dessa aktiviteter, så är det så gott att vara med på dem. Det är någon annan stans som hål i kalendern behöver läggas in.

/Magnus