Hur jag tänker hantera tiden efter behandling

Med drygt en och en halv månad kvar av behandlingens 30 kommer en hel arsenal av känslor smygande. Lättnad och glädje blandas med oro, oro och oro. Nämnde jag oron? Den är, så att säga, rätt intensiv. Kan tänka mig att den kommer närma sig gränsen för förlamande alltmer för varje dag som vi kommer närmare mållinjen.

12x5 Image

Därför börjar jag nu tänka ut lite strategier för att lättare kunna hantera denna bitterljuva upplevelse. Det här är vad jag hittills har kommit fram till att jag ska göra:

  • Hålla barnet hemma och isolerat från mänsklig påverkan utifrån under åtminstone ett par månaders tid. Här ska inga elaka virus komma in och orsaka nervpåfrestande feber, inte. De familjemedlemmar som visar sig ha den dåliga smaken att dra på sig förkylningar får sova i pannrummet tills deras luftvägar är lika klara som blicken hos en nyfödd.
  • Tvinga ungen att sova minst tolv timmar per natt, för att utesluta all eventuell hängighet som skulle kunna få mammans nerver att lägga i turboläge mot sammanbrottet.
  • Utfärda en fullständig isolering av barnakroppen med hjälp av bubbelplast. Bubbelplast finns att köpa både här och där, det har jag kollat upp, och det eventuella hinder det kanske kan utgöra för rörelsefriheten måste ändå ses som fullt försumbart i förhållande till det skydd som erbjuds.
  • Krydda kvällsfilen med lite cytostatika. Säg, en halv Puri-Nethol-tablett om dagen, det kan ju inte göra någon skada. Jag tänker mig under de närmaste sju-åtta åren bara, längre behövs nog inte.
  • Bränna landets samtliga studsmattor i bästa Törnrosas-far-anda. Studsmattor är Satans verktyg i kampen mot en barncancermammas psykiska hälsa. Här kommer inte finnas nerver att hantera fler vrickade fötter som ju var hur det hela började för tre år sedan. Nej, studsmattorna måste brinna.
  • Blixtutbilda mig till narkosläkare, kirurg och labb-tekniker, samt inreda ett rum i huset för ändamålet. Där ska jag sedan vid minsta avvikelse från tipp-topp-mående från Juvas sida själv kunna ta benmärgsprov, för att lugna den (såklart) galopperande paniken hos mig själv.
  • På eget initiativ öka dosen på min ångestdämpande medicin. Bye bye hispiga mamsen, välkommen stencoola zombiemorsan.
  • Bryta all kontakt med samtliga barncancer-bekantskaper. I min post-behandling-värld får det bara förekomma hälsa, lycka och Facebookblå moln, ingenting som påminner om t.i.d.e.n.i.h.e.l.v.e.t.e.t. Jag tror att det kan vara görbart i kombination med den kraftigt ökade dosen lyckopiller.

I det stora hela tycker jag nog att jag börjar få det här under kontroll. Det blir bra, jättebra. Jag kan redan känna hur min själ långsamt vaggas in i oro.

//Jannice