Hon rustar sig för krig, tanten!

I dagarna är det 8 hela år sedan en hjärntumör i ett av mina barn satte stopp för allt vi kallar normal vardag. Undantagstillståndet tog vid och blev vår alldeles absurda vanliga vardag. Plötsligt visste vi ingenting, vi hade inget skydd mot någonting.

Det var som om jag levde mitt i krigets epicentrum. Inget gick längre att förutse och så var det länge. Med tiden blev vi proffs på att rusta oss för krig. Jag hade alltid bananer, tandborste, rena underkläder, mediciner och laddare till mobilen med mig till sjukhuset, för ett rutinbesök på sjukhuset kunde snabbt förvandlas till intensivvård. En katastrofväska liknande den de blivande föräldrarna tar med sig till förlossningen stod alltid packad hemma.

När vi hade bra dagar rustade jag hemmet för sämre tider. Jag gjorde matlådor, stekte hejdlösa mängder köttbullar och fyllde frysarna inför kaos. Det gav mig ett visst lugn då. Vi överlever. På något vis.

Så här några år senare är vi inne i en mycket bra vardag, och kriget-cancern- känns avlägset allt som oftast. Ändå lever den där ”rusta-för-krig-delen” kvar i mig. Den tar onödigt mycket plats ibland. Jag tänker på den delen av mig som en delpersonlighet. Nyfiket blundar jag och utforskar jag vem hon är, vad hon längtar efter och behöver. Hon är gammal och har alla attribut en tant ska ha. En liten fin handväska a la Mumin mamman. En småblommig klänning, hatt, stödstrumpor, rubbet! Tanten blev synlig för mig när jag funderade kring hur länge vi ska bo kvar i huset.

På något vis känner jag att jag är på väg till nästa steg i livet, samtidigt som jag ju är mitt i det liv som kanske ska levas i hus, med små och stora barn. Men när min inre tant får ta plats, tänker jag att när vi flyttar härifrån är det nog bra om vi fixar en lägenhet med hiss. Vi kan inte bo så här, i stort hus med tre våningar och världens längsta väg att skotta ren från snö och is om vintern. Inte när man är gammal, menar jag. Man kan ju få svårt att gå när man blir äldre. Liksom.

Det är tanten som talar så. Tanten som har levt ett helt liv och är luttrad, lite sargad. Hon är orädd och krass. Hon är praktisk och vill ha ordning och reda. Trygghet. Och så vill hon klara sig själv. Det är min inre tant som gör köttbullar på fem kilo köttfärs och fryser, och sen gör hon pannbiff på lika många kilo köttfärs och lägger i små fina portionsförpackningar lagom för en middag. Och hon har inte en frys med mat. Hon har fyra. Som om hon rustar sig för krig. Hon är bra. Men hon lever inte ett liv Här och Nu.

Jag tänker att min inre tant vaknade till och fick livskraft där, för 8 år sen. Jag gick ur den erfarenheten som en gammal människa som levt ett helt liv, på sätt och vis. Jag får påminna mig själv om att hon kom till mig när jag behövde henne. Hon fyllde en funktion för mig då. Men nu står hon plötsligt lite i vägen för det liv jag vill leva. Jag tycker om min inre tant, och jag förstår henne. Och hon har sina fördelar, hon är praktisk och väldigt bra att ha många gånger. Men idag vill jag påminna henne om att jag faktiskt är 45 år -och inte 85!- om att jag och min familj är mitt i livet, långt bortom oron för krig och cancer. Och jag har ett inre barn, en inre tonåring och en inre ung vuxen som precis kommit på vad hon vill göra här i livet.

/Helene Kindstedt