Genetisk benägenhet att utveckla hjärt-eller muskelbiverkan efter strålbehandling av Hodgkins lymfom

Genetisk benägenhet att utveckla hjärt-eller muskelbiverkan efter strålbehandling av Hodgkins lymfom

Hodgkins lymfom botas numera nästan i alla fall med modern terapi, ofta kombination av cytostatika och strålbehandling (SB). I Sverige drabbas 160 personer årligen och av dessa är 10-15 barn. Sjukdomen sitter ofta på halsen eller i brösthålan, strax ovanför hjärtat. Under 60 till 90-talen gavs ofta väldigt stora strålfält med rel. höga doser. Många av dessa patienter har långt senare drabbats av behandlingsorsakade tumörer (lunga och bröst) men också av hjärtklaffssjukdom och hjärtinfarkter samt muskelpåverkan med förtvining av nack- och halsmuskulatur. Man försöker numera minska både strålfält och doser men SB spelar alltjämt en stor roll för att bota sjukdomen. I denna studie har vi undersökt patienter minst 20 år efter att de genomgått SB och tagit reda på om patienterna drabbats av hjärt- eller muskelpåverkan. Vi har sedan analyserat deras DNA för att se om det finns skillnader i känslighet i att utveckla dessa biverkningar. Det fanns tillräckligt med genetisk och klinisk information för att undersöka 192 patienter beträffande hjärtsjukdom och 154 patienter beträffande muskelpåverkan. Prel. fynd: 1) Hos patienter med hjärtmuskelpåverkan efter SB har vi identifierat genetiska skillnader kring generna HDAC4 och SETD7 som i detta sammanhang troligen är inblandade i reparationsbenägenhet efter hjärtmuskelskada, samt ADPRP, som via påverkan av blodets levringsförmåga är associerad med risk att utveckla kranskärlssjukdom. Vi inleder nu samarbete med ett strålbehandlingslaboratorium i Belfast som via djurförsök har möjlighet att undersöka våra fynd vidare, bland annat med farmakologisk behandling med s.k HDAC-hämmare. 2) Hos patienter med och utan förtvinad halsmuskulatur har vi sett genetiska skillnader kring gener som är associerade med ovanliga muskelsjukdomar: ACTN1 (nemalin-myopati), RYR1 (central core-myopati) och CYB5B (mitokondriemyopati) Med ovanstående resultat hoppas vi snart kunna identifiera vilka patienter man i möjligaste mån bör undvika ge SB.