Om att hitta kraften att resa sig upp
Jag är mitt i semesterlunken. Livet är bra, och i sommarstugan sover familjen fortfarande när jag ger mig ut på min morgonrunda längst med havet. Jag tänker på hur jag vandrat här genom åren som gått. Jag tänker på hur oroligt allt varit ibland, hur döden varit oss nära och hur livet liksom varit bortom oss i perioder. Jag och mina tankar. Jag och min andning på samma vandring, varje morgon.
Idag är andningen lugn. Livet är här, med mig. Jag följer vant den upptrampade stigen och tankarna kommer och går. Jag lyssnar på havet. Tänker att det ligger lugnt och stilla idag. Igår var vågorna vilda, och vinden tog tag i martallar och sly. I en skogsglänta stannar jag upp. Solen lyser in på ett magiskt vis. Jag ser ett vindpinat träd som berör mig. Hela strandremsan är full av träd som vinden liksom fått att lägga sig åt sidan medan de växer. Som om vinden fostrat träden och fått dem att följsamt vika sig under sin kraftfulla uppväxt.
Men det här trädet har en annan historia att berätta.
Det här trädet har vuxit ståtligt och rakt till en början. Friskt och starkt. Rakt upp. Sen har det fällts till marken, som om det dött, helt enkelt.
Kraften att leva är stark. Jag tänker att trädet har något att berätta om livet. Om mitt liv. Om mitt barns liv. Trädet föll omkull och nästan dog, men så plötsligt tog det fart igen. Bestämde sig för att leva och växa. Bestämde sig för att trotsa alla stormvindar och försök till fortsatt fall. Det som föll, föll. Men det som är friskt växer sig starkare och reser sig mot himlen.
Så tänker jag på min egen historia. På hur min förstfödde pojk nästan dog. Jag föll pladask och visste inte hur jag skulle orka resa mig från sjukhusgolvet. Han föll likaså, och allt verkade hopplöst ett tag. Men så tog det friska tag i honom och i mig och ville annat.
Idag växer han stark och kraftig. Hans egen livshistoria bär han med sig, liksom trädets, men hans budskap till världen är lika kraftfullt: Här är jag. Jag står stadigt. Jag föll handlöst för sjukdomen som nästan tog död på mig. Men idag reser jag mig stark i solen!
/Helene Kindstedt