Leukemi - Min historia – Del 1

Nu när jag har fått möjligheten att gästblogga för Barncancerfonden tänkte jag helt enkelt börja med att berätta om min bakgrund.

12x5 Image
95A, Akademiska Barnsjukhuset. Uppsala 2008.

Jag heter Josefine Arebratt, är 22 år gammal och bor i Falun där jag är född och uppvuxen. Jag har tre katter, jag har 70 par skor, jag älskar mat, jag har bott i London, jag har sarkastisk humor, jag pratar väldigt mycket, jag har en tvillingbror, jag är skorpion, jag ska plugga till sjuksköterska, jag samlar på tomtar, jag har små fötter och jag har haft akut lymfatisk leukemi.

Några veckor efter att jag hade börjat på högstadiet började jag må dåligt. Jag tappade aptiten, var så himla trött och ville bara sova hela tiden, jag gick ner i vikt, hade väldigt ont i huvudet och kände mig bara allmänt hängig. Mamma ringde vårdcentralen och vi fick komma dit för att ta prover. Vårdcentralen ringde upp dagen efter och sa ”Blodproverna ser helt normala ut, så vi vet med all säkerhet att det inte är diabetes eller leukemi i alla fall. Kom tillbaka om det inte går över”. Någon vecka till passerade och vi var tillbaka på vårdcentralen. Nya blodprov togs och än en gång syntes inget onormalt. Vi åkte fram och tillbaka mellan vårdcentralen och barnmottagningen och jag träffade säkert tio olika läkare som alla sa samma sak. ”Vi hittar ingenting onormalt”. Då började de misstänka att jag blev mobbad i skolan och skolkade för att jag helt enkelt inte ville gå dit. Hur mycket jag än försökte förklara att jag älskade skolan och trivdes jättebra ville de inte tro på mig. Det var till och med en läkare som sa ”Du slösar både din tid och vår tid, det är inget medicinskt fel med dig”. Till slut började jag ju tro att jag inbillade mig och gav helt enkelt upp. Min mamma gjorde dock inte det. Tre månader efter mitt första besök på vårdcentralen blev jag inlagd på Barnavdelningen i Falun för läkarna misstänkte att jag hade någon infektion som de hade missat. Där bestämde en läkare sig för att det skulle göras ett benmärgsprov på mig och han tyckte att det var konstigt att det inte redan hade gjorts ett. När resultaten från benmärgsprovet hade kommit in blev jag och mina föräldrar ivägskickade på en gång till Uppsala för ytterligare undersökningar och ännu ett benmärgsprov. 19 december 2007, efter tre månader av tjafs med sjukvården fick jag diagnosen akut lymfatisk leukemi.

”Hur lång är behandlingen?”, frågade jag. ”Två och ett halvt år, om allt går som det ska”, sa en av läkarna. Två och ett halvt år. Det är en evighet för en trettonåring. Jag fick höra om olika biverkningar, men det enda som ekade i mitt huvud var att jag skulle tappa håret. Det var det absolut värsta de kunde säga till mig vid den tidpunkten i mitt liv. Vad jag inte visste då var att jag skulle behöva uppleva saker under de kommande tre åren som var mycket värre än så.

// Josefine Arebratt