”Det är viktigt att inte lägga skulden på barnet”

Annie var bara 10 månader när hon först fick diagnosen ALL, akut lymfatisk leukemi. Precis när hon skulle börja förskolan kom cancern tillbaka, och den här gången hade den spridit sig till spinalvätskan i hjärnan. Annie behandlades med strålning mot huvudet, vilket tog bort cancern men lämnade spår som bland annat påverkat hennes förmåga att ta in ny kunskap och följa instruktioner.

– Mitt starkaste minne från skolan är att lärarna alltid sa att jag skulle anstränga mig lite mer, eller bara skärpa till mig. Det gjorde mig väldigt ledsen, för jag jobbade redan minst en timme extra varje dag för att hinna med, berättar Annie.

Annies föräldrar kämpade för att skolan skulle ge henne rätt anpassningar, men under hela lågstadiet upplevde Annie att hennes lärare inte förstod vad hon behövde för att kunna hänga med. Kunskapen om hur en cancerbehandling påverkar kroppen fanns inte, och det faktum att Annies förmågor inom vissa områden var helt normala gjorde snarare lärarna mer förbryllade.

– När du ser helt vanlig ut förväntas du kunna allting. Jag var väldigt verbal och kunde till exempel utan problem prata politik med vuxna. Men jag kunde inte klä på mig ytterkläder utan att få väldigt enkla och tydliga instruktioner, eller kasta boll.

I mellanstadiet fick Annie en ny lärare, men då var hennes självkänsla redan körd i botten. Resten av skoltiden präglades av en ständig kamp för förståelse och för att få rätt hjälp.

I dag jobbar Annie själv som lågstadielärare, ett yrkesval som i mångt och mycket kommer sig av hennes egna erfarenheter. Högskolestudierna gjorde Annie på distans, vilket möjliggjorde att hon kunde styra sin egen tid och plugga även under kvällar och helger.

– Drivkraften har helt klart varit min egen dåliga skoltid. Det måste gå att göra bättre, jag vill att mina elever ska tycka att de fick en bra start. Så det är lite av min revansch, säger Annie.

Som lärare tänker hon mycket på att försöka se varje elev utifrån deras specifika behov. Att försöka hitta anledningen till att en elev har svårt att till exempel sitta still, och sedan jobba med att hitta en lösning.

– Det är sällan barnets fel när det inte kan någonting, oftast beror det ju på någonting annat som vuxenvärlden behöver hjälpa barnet med. För mig är det viktigt att inte lägga skulden på barnet.

Hon möter fortfararande kollegor som inte har förståelse för att en cancerbehandling kan leda till att barn får olika typer av svårigheter i skolan, svårigheter som inte passar in i en speciell mall eller går att sätta en specifik diagnos på. Bristen på kunskap inom skolan är stor, menar Annie.

– Jag gör vad jag kan genom att berätta och sprida kunskapen. Jag försöker göra det bättre för nästa generation, det är mitt sätt att komma över vad jag har varit med om och gå vidare.

Barn som har behandlats för cancer får ofta kognitiva svårigheter i form av hjärntrötthet, inlärningsproblem, koncentrationssvårighet och svårt med läsförståelsen. En helt ny studie från Stockholms universitet, visar nu att barn som har haft barncanceröverlevare ofta får sämre betyg än sina kamrater.

Malin Lönnerblad är doktorand och den som står bakom den första svenska registerstudien där betyg för barn som har behandlats för hjärntumör jämförts med friska barns betyg.

– Vi har tittat på bland annat matematik, svenska och engelska. Resultaten visar att barn som behandlats för hjärntumör hade signifikant lägre betyg, säger Malin Lönnerblad.

Om barn som behandlats för hjärntumör presterar sämre i skolan finns en ökad risk för att de inte blir behöriga till gymnasiet, något som kan påverka deras framtida liv stort. Resultaten från studien visar att drygt 77 procent av barnen som behandlats för hjärntumör blev behöriga, medan det i kontrollgruppen var drygt 90 procent.

– Det här är resultat som är viktiga att ta på allvar, det är nästan en fjärdedel som inte blir behöriga till gymnasiet. Det bör ses som en varningsklocka eftersom det här är en växande grupp. Fler och fler barn överlever sin cancer och kommer tillbaka till skolan, då kommer de också att behöva mer stöd och mer resurser, säger Malin Lönnerblad.