Illustration av två personers siluetter. De åker långfärdsskidor.

Råd till anhöriga

Råd till anhöriga, vänner och arbetskamrater om hur de kan stötta en familj i sorg. Här tar vi också upp skolans ansvar för syskon som sörjer.

De tre H:na

Den första tiden behöver ni få mycket stöd från familj och vänner. Det bästa de kan göra är att finnas där, ge mänsklig värme, kramas, lägga om en filt, koka te, tända ljus och lyssna på vad ni vill säga om ni vill prata.

Prästen och riksdagsledamoten Cecilia Wikström har skrivit en bok om kriser, "När livet går sönder". Hennes råd till omgivningen när man möter en människa i kris är att det viktigaste är att bara finnas till. Man behöver sällan säga eller göra något särskilt utan bara vara närvarande i den drabbades liv. Boken tar upp begreppet med de tre H:na – håll om, håll tyst och håll ut.

"Håll om" handlar om kroppskontakt

Orden är inte så viktiga. Du kan hålla om eller hålla i handen. Vik inte undan eller gå din väg. Många föräldrar vittnar om smärtan i att gamla vänner, grannar och bekanta undviker dem. För det mesta beror detta säkert på att de inte vet vad de ska säga. Men som en mamma säger:

"Mitt råd för hur omgivningen ska göra när man sörjer? Det finns egentligen bara en sak att framföra. Sluta inte höra av er! Snälla, snälla! 

Jag vet att det är jättesvårt att veta hur man ska bete sig och vilka ord man ska välja, men det är så mycket bättre och stärkande för den i sorg att ni tar kontakt och faktiskt då istället säger: ›Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga‹. För vi förstår det ... Och då vet vi att ni åtminstone finns där. En klapp på axeln betyder så mycket, istället för ett mötande ansikte som vänds bort."

"Håll tyst" handlar om att inte säga så mycket

Lyssna istället. Visa att du verkligen lyssnar och dra inte paralleller till ditt eget liv om du inte själv förlorat ett barn. Säg inte att du förstår. I det akuta skedet kan den som sörjer inte ta till sig tröstande ord. Det finns inga ord som hjälper. Var inte rädd för att gråta tillsammans med den som sörjer. Många gånger kanske man tror att man inte får visa sina egna känslor, men det kan tvärtom vara ett äkta sätt att visa sin medkänsla och dela sorgen med den som drabbats.

"Håll ut" handlar om att finnas kvar över tid

Det kan ta lång tid att dela en sorg med en annan människa. Under det första skedet är det viktigt att komma ihåg att ordna något att dricka och något litet att äta också för att de sörjande ska orka. Det är också viktigt med vila och frisk luft. Det går lika bra att sitta tillsammans utomhus som inomhus. Ibland kan det vara bra att ta en promenad och fortsätta samtalet under tiden. 

Du behöver inte finnas med hela tiden, men fortsätt att höra av dig på olika sätt. Många familjer upplever att när begravningen är över tystnar telefonen och färre och färre hör av sig. Skicka gärna ett handskrivet kort eller brev. Det betyder väldigt mycket för familjen som sörjer. Skicka gärna brev eller kort till syskonen också. Det allra viktigaste är att visa att du bryr dig och inte överger dem som sörjer. Kom ihåg alla i familjen.

Den värsta tiden för familjen brukar vara efter något kvartal då det blir för tyst. Försök att ha kontakt åtminstone något år, men var lyhörda och bli inte ledsna om familjen inte vill umgås just den dagen du tänkt. Sorg kan se ut hur som helst; respektera den sörjandes känslor som de är. Du ska inte tro att en person som till det yttre verkar lugn eller inte visar några stressreaktioner, inte behöver hjälp. Uppmuntra också den sörjande att träffa andra i samma situation.

Mor- och farföräldrar

"Jag lider med min dotter och hennes man och jag saknar mitt barnbarn. Det är så plågsamt att se deras smärta och samtidigt är jag själv så oerhört ledsen över förlusten. Jag vill vara till stöd men vet inte hur eftersom jag själv inte är stabil", säger en mormor vars dotterdotter dog som treåring.

Även mor- och farföräldrar sörjer det förlorade barnbarnet och de är dessutom också oroliga för sitt eget barn som har det så svårt. Det kan vara svårt att trösta sin egen vuxna son eller dotter när man är så ledsen själv. 

Det kan finnas svårigheter i kommunikationen sedan tidigare och även om kriser ibland kan föra människor samman så är det inte alltid så. Ditt vuxna barn kan uppfatta saker som du säger i välmening som kritik. Du kan få ovett för att din son eller dotter är så fylld av känslor och mot dig vågar han eller hon kanske släppa ut sin ilska. Försök att inte ta illa vid dig utan se det som ett av sorgens uttryck. Håll om, lyssna och stå ut fast det är svårt.

Stötta

Vill du som är mor- eller farförälder hjälpa familjen, så försök finnas där för barn och eventuella barnbarn och lyssna när de vill prata. Sitt och rita med de små syskonen eller läs en saga, spela ett spel eller fika med de äldre barnen.  Om du har kraft och ork, kom med lagad mat, läs läxor med de större barnen, gå till en park, spela tv-spel, skjutsa till träningen och heja på eller stanna hemma med yngre syskon så att de stora kan få vara själva med mamma eller pappa en stund.  Eller hjälp till med att ordna med administration, klipp gräset, gör en minnesbok eller något annat om det är familjen till bättre hjälp.

Prata med vänner

Ha inte dåligt samvete om du själv är för ledsen för att ha kraft att hjälpa till praktiskt. Prata med dina vänner om hur du känner dig eller med någon annan som du har förtroende för. Men lasta inte över din sorg på ditt sörjande barn, utan lyssna på henne eller honom och dela minnen om ditt barnbarn. Visa din saknad men gör inte deras sorg tyngre utan vänd dig till andra med din egen sorg.

Bor du långt ifrån familjen, ring eller håll kontakten med e-post, brev och sms. Personliga, handskrivna brev är en sällsynthet idag och något som verkligen uppskattas. Glöm inte syskonen, hör av dig till dem och fråga hur de har det. Fråga inte hur mamma och pappa mår. Intressera dig för syskonens vardag och prata inte om det döda barnet om inte syskonet själv vill göra det.

Gör inte ditt döda barnbarn till ett helgon – det är svårt för syskon att leva i skuggan av henne eller honom – utan minns istället barnet med alla dess sidor. Berätta historier om det döda barnet som gjort både kloka och tokiga saker, som ibland uppfört sig oklanderligt och ibland varit odrägligt. Det är ju det som det innebär att vara människa – ljus och skugga, bra och mindre bra sidor. En farfar till en pojke som dog när han var elva år och som har syskon som nu är fem och sju år säger:

"Visa att du älskar dina barnbarn som lever lika mycket som det som har dött, och du kommer att själv finna tröst."

Skolans ansvar

Alla skolor ska ha en krisplan med rutiner för hur man ska agera vid svåra situationer. När ett barn dör följer man de rutiner skolan har utarbetat. Barnen i klassen ska få en möjlighet att samtala, sörja och sakna sin klasskamrat. Man tänder ljus, ställer kanske fram ett foto på barnet, samtalar, minns och gråter tillsammans. Kanske skriver man något om och till sin döda kamrat.

Skolan ska så snabbt som möjligt informera klasskamraternas föräldrar så att de kan ta emot sina barns tankar och känslor när de kommer hem efter skoldagen. Under den kommande tiden fortsätter man att skapa stunder för samtal och minnen. När det gäller syskon så gör man på liknande sätt i deras klasser.

Studierna

Skolan bör ordna ett möte för att diskutera studierna med elev och föräldrar. En elev som sörjer kan ha svårt att koncentrera sig. Det kan gälla när ett syskon har dött en bästa vän eller en pojk- eller flickvän. I skuggan av förlusten kan allt annat kännas oviktigt. Det är inte ovanligt med minnesstörningar.

Det är skolans ansvar att ge eleven det extra stöd som hon eller han behöver. Skolan måste vara flexibel och ordna individuella lösningar. För någon kanske det räcker att få hjälp med läxläsning, medan en annan behöver stödundervisning. Skolan bör vara generös när det till exempel gäller att göra om prov.

Det tar tid

Sorgen efter att ha förlorat ett syskon varar ofta längre än vad lärare förväntar sig. Det kan ta både ett och två år innan eleven har full arbetskapacitet igen. Det händer också att sorgen kommer upp till ytan långt senare när syskonet kommit in i en ny mognadsfas. Därför är det viktigt att informationen om förlusten följer med syskonet genom de olika årskurserna. 

Ibland räcker inte det stöd som skolans personal kan ge. Då behöver syskonet få kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin eller en ungdomsmottagning. Sorg sätter sig ofta i kroppen; man kan få ont i ryggen, axlarna och huvudet. Därför kan syskonet behöva sjukgymnastik eller massage. Även friskolor är skyldiga att ha elevvårdspersonal.

Stödja syskon

Många som förlorat sina syskon får frågan "Hur är det med dina föräldrar?" från vuxna i omgivningen istället för att de frågar hur syskonen själva mår. Det är i all välmening, men man ska också vara medveten om att det kan få effekten att syskonet blir familjens språkrör och känner att den egna sorgen helt åsidosätts.

Fråga hur syskonet mår!

Föreslå att ni gör något tillsammans som syskonet tycker om att göra. Det kan vara allt från att gå på bio till att fika eller sporta. Syskonen behöver också få prata om och minnas sin döda syster eller bror. Sitt tillsammans och rita eller titta i fotoalbum, berätta historier om det döda barnet, utan att idealisera det. 

Det kan vara egenskaper, intressen eller något om den personlighet som den döde hade, som "Fin tröja, den skulle syrran ha gillat. Hon älskade gult.", "Ska ni till Kolmården med klassen? Vad kul. Din bror älskade djur och jag minns …" Det blir ett sätt att hålla minnet av personen levande i vardagen.

Glöm inte!

De som är till störst hjälp är de som fortsätter att stötta den sörjande över tid. Känslan av det finns någon i närheten som bryr sig, hjälper den sörjande vidare i tillvaron. Och håll minnet av barnet vid liv. De flesta föräldrar som förlorat ett barn är rädda för att barnet ska bli bortglömt.

Tänk på vad du säger

Här följer en del konkreta råd om vad som är bäst att undvika att säga och vad man kan säga istället:

"Säg bara till om det är någonting jag kan göra."

I sig en vänlig gest, men inte alltid menad att ta fasta på. Ansvaret läggs på den sörjande, den som behöver slippa ansvaret och istället bli omhändertagen. De flesta sörjande skulle inte fråga om hjälp, men de skulle ibland behöva hjälpen, särskilt om de är ensamstående föräldrar. 

Det är bättre att säga: "Jag är ledig på lördag. Jag kommer förbi så kan vi hjälpas åt med gräsmattan" eller något annat som du vet att personen skulle behöva hjälp med.

Ät gärna tillsammans. Laga mat till den sörjande. Undvik vin och annan alkohol i början.

"Du måste höra av dig"

Den sörjande orkar inte.

"Hur mår du?"

Frågan är svår att ge ett ärligt svar på för den sörjande. Förmodligen svarar hon eller han artigt "Tack, det är mycket bättre" när den sörjande istället helst skulle svara: "Vill du verkligen veta? Jag mår uselt, jag önskar att det var jag som var död."

Istället är det bättre att säga: "Jag har tänkt på dig en hel del. Skulle du vilja att vi tar en promenad tillsammans eller kanske åker och handlar tillsammans?"

Vetskapen om att någon bryr sig på riktigt betyder mycket för en sörjande person. Lyssna och trösta med närvaro. Var tyst om du kan och lyssna desto mer.

"Jag vet hur du känner dig!"

Man kan bara veta hur det var för just en själv, även om man delar samma erfarenhet. Du kan säga: "Jag kan bara försöka föreställa mig hur du känner dig. Om du vill så kan vi prata om dina minnen. Kom ihåg, jag finns här om du vill prata."

"Jag ringer dig till helgen så kan vi göra något tillsammans."

Se till att du verkligen gör det. Gör inte din vän besviken utan föreslå en speciell film, tid, dag eller plats när ni ska ses.

"Kom hem till mig och ät när du har lust."

Det är nästan lika illa som att säga: "Om det är något jag kan göra, säg till." En inbjudan till en måltid är oftast ett nöje men en middagsinbjudan ska vara en bestämd inbjudan om dag och tid. Väldigt få av de sörjande skulle bara komma förbi på middag.

"Tiden läker alla sår."

Säg inte sådant som "tiden läker alla sår« eller »du ska se att det blir bra". Det har mer som funktion att ta hand om din egen ångest än att avhjälpa den drabbades ångest. 

"Det spelar ingen roll vad folk säger, det tar minst två år att läka sorgen." 

Det enda som den sörjande då tänker är: "Menar du att jag ska känna mig på det här viset i två år?" Det finns ingen given tid. Sorgen ser olika ut för alla, den är helt individuell. Den sörjande kommer själv underfund om sitt eget sätt. Den som förlorat sitt barn behöver inte få veta av någon annan hur lång tid det kommer att ta tills vederbörande mår bättre.

Det vore till större tröst och bättre att säga: "Det kommer inte alltid att vara så här tungt."