”Trodde inte att en samtalsgrupp skulle betyda så mycket"

När Jennys tonåring insjuknade i cancer hade hon ingen aning om att en digital samtalsgrupp skulle bli ett av de viktigaste stöden under behandlingstiden. Alla deltagare i samtalsgruppen hade olika bakgrunder och liv men flera saker gemensamt: barn som genomgick en cancerbehandling och den oro och rädsla det innebär. 
 
– Plötsligt behövde man inte förklara sig. Alla förstod känslan av att få en push-notis från 1177, eller den ständiga vaksamheten som följer med sjukdomen. Saker som kan kännas överdrivna eller svåra att förklara för andra var helt normala i gruppen, berättar Jenny. 

På grund av infektionskänsligheten var det digitala formatet avgörande för att Jennys familj skulle kunna delta i samtalsgruppen. Och det överraskade henne hur nära deltagarna kom varandra, trots att de bara sågs på skärm.

– Om du har möjlighet att delta i en samtalsgrupp skulle jag verkligen rekommendera det. När man är mitt i behandlingarna, eller precis har kommit igenom dem, kan det kännas som att all energi går åt till att ta sig igenom dagen. Jag trodde nog inte själv att en samtalsgrupp skulle kunna betyda så mycket som den gjorde, säger Jenny.

Fortsatte samtalen efteråt

I en annan del av landet bor Emelie som har förlorat sitt barn i cancer. Hon deltog i en samtalsgrupp tillsammans med andra som också har förlorat ett barn. Precis som för Jenny var det värdefullt för Emelie att prata med andra som förstod och kände igen sig i tankar och känslor. 

– Jag kände igen mig i många saker som beskrevs i samtalen. Vi fick prata om våra älskade, saknade barn hur mycket man ville. Man fick vara arg och ledsen utan att det upplevdes obekvämt. 

Vi fick prata om våra älskade, saknade barn hur mycket man ville. Man fick vara arg och ledsen utan att det upplevdes obekvämt.

När Emelies samtalsgrupp upphörde fortsatte deltagarna samtalen på egen hand vilket gör att hon inte känner sig lika ensam i traumat. Gruppen orkar lyssna på det tunga och ofattbara och stanna kvar i samtalen, vilket hon upplever att många andra inte alltid orkar. 

Insåg att hon behövde bearbeta

Helen har deltagit i en helt annan samtalsgrupp – för vuxna som hade cancer i barndomen. Av de som behandlas för barncancer drabbas cirka 70 procent av någon form av komplikation, såsom hjärntrötthet, hörsel- och synnedsättning eller inlärningssvårigheter. Precis som i föräldragrupperna fanns en igenkänning och känsla av att vara mindre ensam redan från start.

– Det fanns igenkänning, både i upplevelser, sagda saker och i känslor. Jag blev stärkt i att ensamheten jag väljer kan bero på att jag behöver vilan och kan acceptera den mer, säger Helen.

Helen beskriver det som en nästan pirrande och overklig känsla att träffa andra i liknande situation eftersom det var länge sedan hon var sjuk. Innan samtalsgruppen trodde hon inte att hon behövde bearbeta tiden som cancersjukt barn, men att förstå vad som kan drabba en, vilken hjälp hon kan få och höra andras historier gör att hon idag känner sig mindre ensam. 

”Låt andra få gå en bit av vägen tillsammans med dig”

Både Jenny, Emelie och Helen vill rekommendera andra drabbade att delta i en samtalsgrupp. De poängterar att det går bra att bara lyssna om man inte orkar delta aktivt i samtalet. För Jenny, vars barn var mitt i sin cancerbehandling, var det inte alltid lätt att avsätta tid för samtalen – men säger att det var värt det, varje gång. 

– I en vardag präglad av sjukhusbesök, behandlingar och oro blev samtalsgruppen ett viktigt andningshål. För mig gav det både gemenskap, stöd och en känsla av att jag inte behövde bära allt ensam. Det är kanske det råd jag skulle vilja skicka vidare – låt andra få gå en bit av vägen tillsammans med dig, säger Jenny.

 

Läs om digitala samtalsgrupper här