Cilla miste sin son i cancer – nu berättar hon sin historia genom konsten

Ett år och två minuter

Den 29 februari 2016 fick familjen beskedet att 11-årige Elis drabbats av en aggressiv form av AML. Under året som följde präglades vardagen av behandlingar, sjukhusbesök och en ständig ovisshet. Läkarna var försiktiga med prognoser. Först gick behandlingen åt rätt håll, men till slut fanns inget mer att göra.

– Då förstod vi att vi skulle förlora honom, berättar Cilla.

Jag ska nog klara ett år, mamma

Kring jul 2016, när familjen redan visste att tiden var begränsad, sa Elis något som Cilla aldrig har glömt.

– Jag ska nog klara ett år, mamma, sa han.

Orden stannade kvar hos Cilla. Och på ett sätt skulle de visa sig bli märkligt träffsäkra.

Den 1 mars 2017 somnade Elis in. Det var ett år efter skottdagen 2016, det datum då sjukdomsresan började. För Cilla blev det en detalj med stor betydelse.

– Han klarade ett år. Ett år och två minuter.

 När all glädje försvann

Efter Elis begravning fortsatte livet runt omkring, med sorgen ständigt närvarande. Cilla beskriver tiden som ett vakuum, och att det var svårt att föreställa sig att någonsin kunna känna glädje igen.

– Jag tänkte att jag kommer ju aldrig mer att få vara lycklig i mitt liv.

Åren gick, men känslan förändrades inte nämnvärt. Saknaden efter Elis var ständigt närvarande och framtiden kändes tom. Men en dag kom vändpunkten.

Det är våren 2024 och sju år har gått sedan Elis död. Sorgen finns fortfarande där, men har blivit en del av livet. Att känna sann glädje känns fortfarande långt borta.

Det var som att någon petade på mig och tyckte att nu är det väl ändå din tur att känna lite lycka

Men en dag händer något oväntat.

När Cilla kör hem, en helt vanlig dag i mars, kommer en känsla som hon inte upplevt på många år.

– Det var som att någon petade på mig och tyckte att nu är det väl ändå din tur att få känna lite lycka.

Cilla beskriver det som ett lyckorus.

– Jag fick ett sådant pirr av lycka. Jag tänkte: Vad är det här?

För första gången sedan Elis död känner hon att sorgen inte längre är den enda känslan som får ta plats. Lyckan suddar inte ut saknaden, men visar att båda känslorna kan finnas samtidigt.

– Då förstod jag att det finns hopp ändå.

Idén som föddes i Vemdalen

Under våren börjar Cilla måla i akvarell. Det blir en form av terapi, där tankarna får ta plats på papperet i form av abstrakt konst.

Under en vistelse i Barncancerfonden Östras rekreationsstuga i Vemdalen sommaren 2025 tar arbetet en ny riktning. När hon och hennes sambo är ute och vandrar i fjällen kommer en idé.

– Jag kanske ska måla den här resan. Från beskedet till var jag är idag.

Det som först varit en kreativ hobby växer till ett konstprojekt där Cilla skildrar åren efter förlusten av Elis. Tavla för tavla börjar berättelsen ta form. Minnen, känslor och erfarenheter får färg och uttryck på duken. Det som länge varit svårt att sätta ord på blir till bilder.

Sju år utan dina andetag

Så småningom växer de tio tavlorna, i kombination med beskrivande texter, samman till utställningen Sju år utan dina andetag.

Utställningen skildrar de sju åren efter Elis död och tar besökaren med på en känslomässig resa genom cancerbeskedet, den förlorade framtiden, avskedet och ensamheten. Men den stannar inte där. Den berättar också om vägen tillbaka, en ny framtid och det lyckorus som visade att hoppet fortfarande fanns kvar.

För Cilla har det varit viktigt att vara ärlig i berättandet.

– Sorgen försvinner inte. Den finns fortfarande där.

I dag ser hon utställningen som ett bevis på att det går att leva vidare, även efter det allra svåraste.

– Det finns hopp ändå, och det vill jag förmedla.

Jag tänker på honom varje dag

Att hjälpa andra

Även om åren har gått är Elis ständigt närvarande i Cillas liv.

– Jag tänker på honom varje dag. Han finns alltid med mig.

Utställningen är en berättelse om sorg, men också om kärlek. Om en mammas saknad efter sitt barn och om att våga tro på livet igen.

Kanske är det också just därför hon valt att dela sin historia med andra.

– Kanske kan det hjälpa någon annan på något sätt.

Och kanske är det just det som Sju år utan dina andetag handlar om. Att sorgen alltid finns kvar, men att hoppet också kan göra det.