”Vi hoppades – men det kom inget mirakel”

I februari 2013, sex dagar efter Mejas tvåårsdag, fick hon feber.

– Vi trodde att det var förskolebaciller och att det skulle bli bra. Det blev det inte, berättar Mejas mamma Maria.

Meja fick diagnosen akut myeloisk leukemi, AML.

– En tuff variant. Och hon fick en tuff variant av den tuffa, säger Mejas pappa Michael.

Familjen skickades raka vägen till Barncancercentrum och ett halvårs intensiv behandling. Det var inte bara jobbigt för Meja, utan också för hennes föräldrar och då femårige storebror Filip.

– Man förstår inte hur intensivt det är att vara på sjukhus med ett sjukt barn. Det var inte ”en dag i taget” utan man visste inte vad som skulle hända nästa minut. Vi försökte leka de minuter hon var pigg, sedan kunde hon kräkas blod och slem, berättar pappa Michael.

Det blev en kaotisk tid som präglades av blodförgiftningar, tuffa isoleringar och slutligen en stamcellstransplantation.

Till sist sövdes Meja så att hennes kropp fick vila.

– Tre gånger hade vi samtal med ansvarig läkare som sade att ”nu kommer det inte att gå längre”. Men hon kämpade vidare, berättar Maria.

Kvällen den 25 november – då Meja hade varit sövd i 15 dagar – fick familjen beskedet att det nu krävdes ett mirakel.

– Vi hoppades in i det sista men det kom inget mirakel. Det var helt absurt att åka ifrån sjukhuset med två sopsäckar med kläder och leksaker – men ingen Meja.

Tiden efteråt präglades av en trötthet utan dess like. Sedan kom sorgen. Storebror Filip satte ord på det alla kände:

”Ska vi leva ett helt vanligt liv nu fast det inte alls är som vanligt?”

Sex år har gått och familjen pratar om Meja varje dag. Familjens minsting Clara, 4, är redan äldre än storasyster Meja blev. Hon tittar ofta på film på sin syster. I dag sitter Maria i styrelsen för Barncancerfonden Västra och Michael har under 3 år tillsammans med Team Rynkeby dragit in mångmiljonbelopp till Barncancerfonden.

Det var Filip som fick bestämma om de skulle medverka i Barncancergalan – det svenska humorpriset.

– Jag sa ja direkt, säger Filip, som tack vare Barncancerfonden bland annat har varit på äventyrshuset Boda Borg och spelat laserdome. Han har också fått två nya vänner i Ivar och Olle som också har förlorat syskon, och ser fram emot Barncancerfondens ungdomsläger när han blir 13 år.

Barncancergalan blev en känslofylld upplevelse.

– Det var jobbigt, roligt, spännande och framför allt jätteviktigt. Det håller också Meja vid liv. Fler får cancer hela tiden och det är så viktigt att vi får in pengar, säger Maria.

Vad har Barncancerfonden betytt för er under den här tiden?

– Centralt har det betytt att 85 procent överlever nu i stället för 80 procent som då Meja blev sjuk. Det säger ju allt. Lokalt att få träffa andra familjer, syskonstödjare och konsultsjuksköterskan, säger Michael och fortsätter:

– Tiden gör sitt, men den läker inte alla sår. Jag kommer alltid undra vem hon skulle ha varit. Och tänk bara om man fick krama henne en gång till.