Tillbaka i skolan

Att få en bra skolgång mitt under en cancerbehandling är inte det lättaste – speciellt när vården kräver resor kors och tvärs genom Sverige. Under det året då Iris Zachrisson, 14, behandlades för Ewings sarkom hann hon med att gå i skolan på fem olika ställen.

På Södra skolan i Sveg har det blivit dags för idrott för klass 7B. Resurspedagogen Stefan Jönsson, som alla barn känner till smeknamnet Korak, frågar Iris Zachrisson om hon vill vara med.

– Nja, jag vet inte. Man kan ju få bollar på sig, säger hon och släntrar iväg med bästa kompisarna Ida och Cornelia.

Hon tar i alla fall med sig den röda ryggsäcken från skåpet. Korak berättar att sedan Iris har kunnat gå i skolan efter att hon behandlades för Ewings sarkom, en tumörform som uppstår i skelettet eller i kroppens mjukdelar, har skolan gjort sitt bästa för att stötta och hjälpa henne. Hon får själv välja vilka lektioner hon vill vara med på – och när hon behöver vila eller ta en paus.

– Vi får säga till henne att det är dags att gå hem ibland, säger Korak. Hon är en väldigt klok ung dam, men ibland vill hon lite mer än vad hon klarar av och blir lite för trött. Redan innan Iris drabbades av barncancer hade hon vissa läs- och skrivsvårigheter. Hon har lättare att förstå genom att lyssna än genom att läsa. Men nu efter behandlingen har hon inte alltid orken att hänga med och lyssna.

Då brukar hon och Korak ha egna genomgångar tillsammans, där Iris har möjlighet att ställa frågor och repetera i lugn och ro. Även proven gör hon ibland tillsammans med Korak, för att slippa stressmomentet att sitta i storklass och prestera.

Och så var det idrotten. För det mesta har Iris haft sjukgymnastik och övat upp sin balans i stället för att vara med på idrottslektionerna. Så när hon kommer ut från omklädningsrummet ombytt och redo för brännboll utbrister idrottsläraren förvånat:

– Vad roligt! Ska du vara med i dag, Iris?

Hon rycker på axlarna som bara en 14-åring kan, rättar till den svarta toppluvan och småspringer ikapp kompisarna till gräsplanen som ligger idylliskt precis bredvid Ljusnan.

– Det var som tusan, säger Korak med stolthet i rösten. Det här är första gången som hon är med på idrotten sedan hon fick cancer!

Det var under hösten 2017 som Iris började få ont i ryggen. Först tänkte hon att det var överansträngning efter ett träningspass i simhallen. Hon fick ont igen under en skidskyttetävling några veckor senare, men varken vårdcentralen i Sveg eller sjukhuset i Östersund kunde ge besked om vad som var fel. Besvären fortsatte över jullovet och i februari fick Iris återigen väldigt ont i ryggen.

– Först var vi på vårdcentralen, men de hittade ingenting utan skickade oss till sjukhuset i Östersund. När läkarna lyfte på min tröja såg de en stor knöl, berättar Iris. Knölen visade sig vara Ewings sarkom.

– Det var jättejobbigt att få veta att det var en tumör. Jag hade aldrig hört talas om Ewings sarkom, men jag förstod ju att det var cancer, säger Iris.

Ewings sarkom

  • Tumör som kan uppträda både i och utanför skelettet. Tumören uppträder oftast hos ungdomar och är mycket ovanlig hos små barn.
  • Det vanligaste symptomet är smärta, som ibland kan förväxlas med ledbesvär. Andra symtom är nedsatt funktion, knölar, svullnader
    utan smärta och frakturer. Många gånger tar det lång tid innan barn och ungdomar som drabbas får rätt diagnos. För att ställa diagnosen tas prover från tumören som analyseras i mikroskop. Man tittar på kromosomerna i tumörcellerna som är typiska för Ewings sarkom, vilket gör att man med säkerhet kan ställa diagnosen.
  • Behandlingen av Ewings sarkom är cytostatika i kombination med kirurgi och/eller strålbehandling. Ewings sarkom är till skillnad från osteosarkom strålkänsligt. Var tumören sitter och hur den är utbredd är avgörande för hur behandlingen sker.

Eftersom vissa behandlingar bara ges på specifika platser i landet väntade besök på flera olika sjukhus för Iris. Behandling med cytostatika sattes igång direkt, vilket innebar att Iris var inlagd på sjukhuset i Umeå med tre veckors mellanrum under våren. Efter varje behandlingsomgång fick Iris så kallad neutropen feber, en slags infektion som är en vanlig komplikation av cytostatikabehandlingen. Det innebar att i stället för att komma hem blev hon inlagd på sjukhuset i Östersund för behandling med antibiotika. Och sedan var det dags för nästa cytostatikaomgång i Umeå. Under den här perioden hann Iris knappt vara hemma i Sveg alls, än mindre gå i skolan.

I april blev det en sväng till Huddinge sjukhus för att skörda stamceller inför en stamcellstransplantation. Och mitt under sommaren, i juli förra året, opererades hon – i Göteborg.

Under hela våren ville Iris inget hellre än att komma tillbaka till skolan. Hon saknade kompisarna men också själva lektionerna.

– På onsdagar var det slöjd, och det ville Iris väldigt gärna vara med på. Så under en period hade hon bara slöjd, berättar mamma Nina.

Men dagarna med klassen i skolan hemma i Sveg blev inte så många. I stället fick Iris försöka klara av skolgången med hjälp av sjukhusskolan på de olika orter som hon hann med att besöka under sin behandling; Umeå, Östersund, Huddinge och Uppsala.

– Erika på sjukhusskolan i Huddinge var den bästa läraren. Hon hjälpte mig jättemycket med engelskan, säger Iris.

Från hemskolan fick Iris uppgifter via den digitala plattformen Classroom som skolan använder. Men mamma Nina, som själv arbetar som lärare, tycker att kommunikationen mellan familjen och skolan kunde ha fungerat bättre.

– Från början la de in alldeles för många uppgifter – och sedan blev det för lite. Det har vilat ganska mycket på mig att se till att Iris gör det hon ska och det har varit jag som har kommit med de flesta idéer på hur vi kan lägga upp saker och ting.

Iris kämpade på så mycket hon orkade under resten av vårterminen i sjätte klass och höstterminen i sjunde klass. Under hösten genomgick Iris en ny cytostatikakur och sedan en stamcellstransplantation på sjukhuset i Huddinge. Och före jul var hon i Uppsala under sex veckor för att få strålbehandling på Skandionkliniken. Då passade hon på att läsa in kemin på sjukhusskolan.

När vårterminen började var det tänkt att Iris skulle gå lite mer i skolan. Nu när hon äntligen var färdigbehandlad längtade hon tillbaka. 

Men ett armbrott under en efterlängtad skidtur och därefter två lunginflammationer satte stopp för planerna, till Iris stora förtret.

– Hon tycker att det är jättejobbigt att ligga efter de andra, säger Nina.

Nu känner Iris äntligen att hon blir alltmer stark och orkar mer.

– Jag mår ganska bra nu. Men ibland så har jag svårt att hänga med och lyssna, det är som att jag inte hör vad läraren säger. Då brukar jag bara lägga mig och luta huvudet mot väskan och vila en stund, säger hon.

Nina tycker att kontakten med skolan fungerar bättre nu. Framför allt känns det som att skolan verkligen har tagit Iris läs- och skrivsvårigheter på allvar, något som Nina fått brottas ganska mycket med genom åren.

– Hon hade kanske inte fått den hjälpen om hon inte hade blivit sjuk, säger Nina. En annan positiv sak är den lurviga samojedvalpen vid namn Bosse, som ivrigt springer slalom genom de uppställda pinnarna på gräsmattan hemma i villan. En energiinjektion av rang – som Iris alltid har ork att leka med.

Bosse tog familjen med sig hem från Uppsala efter att Iris var klar med strålbehandlingen.

– Iris sa ”när jag är klar med den här behandlingen kan jag väl i alla fall få en hund” – och då var det ju svårt att säga nej, säger Nina.

Nu längtar Iris efter att börja i åttonde klass. Då kommer hon förhoppningsvis att vara mer i fas med resten av klassen, för om hon själv får bestämma kommer hon att ha hunnit läsa ikapp i alla ämnen över sommaren. Mamma Nina är inte så orolig.

– Jag har inte så mycket koll på betygen. Dessutom käkade Bosse upp pappret från skolan!