”Jag tänkte att det kanske är bättre att dö”

Året som har gått var det värsta i 14-åriga Stina Börjessons liv. Hon har behandlats för osteosarkom – en behandling så tuff att Stina tappade livslusten. Men hon överlevde. Nu ser hon fram emot att träffa andra i samma sits på Barncancerfondens ungdomsläger.

Förra sommaren fick Stina Börjesson ont i knät. Hon trodde det var en inflammation men en röntgen före skolstart visade en tumör.

– De trodde att det var en elakartad tumör, men jag var helt inställd på att den var godartad. Det händer alla men inte en själv, liksom, förklarar Stina.

”Det” är cancer. Tumören var osteosarkom. En högintensiv behandling inleddes.

– De smällde på allt på en gång före operationen för att döda så många celler som möjligt.

Mitt i allt ramlade Stina dessutom ur sängen och bröt benet. Den 8 november, på storasyster Lisas 17-årsdag, blev det operation. En stor del av benet opererades bort och ersattes med titan.

– Direkt efter var det bara på med cellgifter igen i 20 veckor. Jag fick pausa när jag mådde för dåligt. Jag kunde knappt andas, det gjorde så ont, säger Stina.

Från augusti till juni låg Stina på sjukhus. Ofta var båda föräldrarna med och storasyster Lisa fick klara sig själv.

– En barncanceravdelning är så traumatisk att vara på. Antingen svarar du på behandlingen eller så gör du inte det. Det är vidrigt, säger pappa Henrik.

Oron var svår. Familjen hade tittat på Barncancergalan tidigare och Stina hade googlat en del.

– Det går ofta inte så bra för dem med osteosarkom. Vi såg bara folk som dog, säger Stina.

Utöver oron var biverkningarna värst. Medicinerna gjorde att Stina fick fruktansvärda blåsor, kräktes och levde på näringsdropp.

– Det som räddade mitt liv dödade också mycket av det, jag blev sjuk av cytostatikan.

Hon har grubblat mycket över det orättvisa i att hon blev sjuk.

– Jag tänkte att om man ska behöva må så här hela tiden är det kanske bättre att dö.

Familjen och hunden Alice har varit räddningen, och Barncancerfondens kvällsaktiviteter fick sjukhustimmarna att gå.

– Barncancerfonden fyller mycket luckor som den vanliga sjukvården inte fyller, också för syskonen. Det är oerhört uppskattat, säger mamma Malin.

I juni var Stina färdigbehandlad. I dag går hon i klass nio då hon orkar.

– Men jag kan fortfarande inte gå. Det gör för ont, säger Stina och greppar kryckorna.

Hon är glad över att ha varit med på Barncancergalan och där fått berätta sin historia – och få se idolen Lucas i JLC.

– Jag hoppas att någon som går igenom detta känner att det kommer gå bra. Innan tänkte jag ”cancer – då dör man” för min morfar dog, men det är så mycket mer, säger Stina.

Nu ser hon fram emot Barncancerfondens ungdomsläger och att få träffa andra i samma sits.

– Barncancergalan är ett riktigt bra avslut på Stinas behandling. Vi firar att allt har gått bra och sedan försöker vi lägga detta hemska bakom oss, säger Malin.