Brorsorna hjälper Eddie lämna cancern bakom sig

En bild på Eddie, som bär sin favorit tröja med Växjö Lakers, och hans storebröder Colin och Scott i deras familjs vardagsrum.

För fyraårige Eddie Ljungqvist betyder storebrorsorna Scott och Colin allt för att lämna cancern bakom sig. Det starka syskonbandet ger honom en stor trygghet och glädje i livet efteråt.
– Han hänger efter brorsorna överallt, hela tiden, säger Johanna Ljungqvist, Eddies mamma. 

– Mååååål!

Eddie skuttar runt och gör sin segerdans på köksgolvet. Han sträcker händerna högt ovanför huvudet och kastar en snabb blick mot matbordet. Det är fredag, strax efter lunch, vilket innebär att hela familjen Ljungqvist Nevala är samlad hemma i huset i Alvesta.

Där sitter storebrorsorna Scott, åtta år, och Colin, tio år, mamma Johanna och pappa Hannu. Eddie håller i en innebandyklubba, som är lika lång som han själv.

­– Kom och spela, säger han och pekar med den mot brorsorna. 

Eddie är 4,5 år gammal och avslutade cancerbehandlingen december 2014. För bara några dagar sedan var han inne på lasarettet i Växjö och plockat bort sin port-a-cath.

– Benmärgsproverna han gjorde i höstas visade inte på någonting längre. Nu minskar de ned på kontrollerna och då kände de att han inte behöver behålla den heller. Att port-a-cathen är bortplockad betyder att han inte kommer att behöva ta några benmärgsprover, säger Johanna Lundqvist.

– Det är lite som ett avslut. Det hoppas vi i alla fall. Man vet ju aldrig, tillägger pappa Hannu Nevala.

Eddie var bara 2 år när familjen fick veta att han hade cancer, akut myeloisk leukemi (AML). Det är först nu, två år senare, som familjen kan lämna tillvaron som kretsat kring ett allvarligt sjukt barn. Eddie lever. I allra högsta grad.

Den bortplockade dosan under huden har ersatts mot en Växjö Lakes-matchtröja. Den åker på så fort det vankas match hemma i vardagsrummet.

Eddie är full av energi. Speciellt när han får vara med sina storebröder. 

– Är det inte innebandymatch i tv-rummet så är de inne i köket och dribblar runt, säger Johanna.

– Nu är jag målvakt! ropar Eddie och tar på sig den stora innebandyhjälmen. 

Han kan inte säga det än. Men för Eddie betyder syskonen allt.

– Han hänger efter dem överallt, hela tiden. Han vill alltid hänga med när de ska spela innebandy. Då tar han med sig sin egen klubba och vill vara med, säger Johanna.

Det märks inte på honom just nu, men Eddie är mycket tröttare än en vanlig fyraåring. Dock har han blivit betydligt piggare det senaste halvåret.

– Förut sov han mycket på förskolan. Nu vill han bara vara med och leka, och inte gå och lägga sig som förut. Att han varit sjuk märks inte av på samma sätt. Men i stället är han helt slut när han kommer hem, säger Johanna.

Återbesöken på sjukhuset har övergått från varje månad till var tredje månad.

– Eddie följer inte det vanliga schemat riktigt ännu, då brukar det vara en gång per år. De kallar honom för ett litet specialfall, när han var färdigbehandlad från AML fick han Myelodysplastiskt syndrom (MDS), men den försvann av sig själv efter att de hade planerat en stamcellstransplantation. Så de vill inte släppa honom helt ännu, säger Johanna.

Hon berättar att det känns tryggt att komma tillbaka för kontroller och ta prover.
– Skulle de se att det är något så ser de det. Det är en trygghet för oss att det sker så tätt.

Senast Barn&Cancer var och besökte Eddie var han 2 år och mitt uppe i en studie kring behandlingsprotokoll. Han fick lämna prover och göra undersökningar på hemsjukhuset i Växjö.

– Eddie har alltid varit rätt så pigg under sin behandling, men vid vissa tillfällen var han lite dåligare. Han fick mycket febertoppar på 40 graders feber, och det tog på krafterna. Han var väldigt dålig på att äta under hela tiden och det var något av det jobbigaste – att se sitt barn bara bli mindre och mindre. Till slut var det bara skinn och ben av honom och han vägde runt 9 kg, säger Johanna.

Scott och Colin minns inte så mycket från när lillebrorsan var som allra sjukast. Under Eddies sjukhustid började bröderna gå på syskonträffarna som arrangerades i Växjö – och de har lärt känna sex andra killar i samma ålder, som också är syskon till en cancerdrabbad. Och träffarna fortsätter även om Eddie är färdigbehandlad.

– Det är jättekul. Vi har varit på Leos Lekland och en gång bowlade vi, säger 10-årige Colin.

– Ni har också varit på lekterapi. Då fick alla syskonen se hur det såg ut inne på dagvården, och så gick ni igenom hur det gick till, tillägger mamma Johanna.

Både Scott och Colin tycker det är roligt. Johanna och Hannu tycker det är jättebra med syskongrupperna så att barnen får träffa andra barn som är med om samma sak och samtidigt komma ifrån lite och tänka på annat. 

– Vi har inte pratat jättemycket, men vi märker att de är oroliga för vad som kan hända med Eddie. Många barn tror ju att cancer är lika med döden. Så det är svårt. På Scott märks det lite mer. Man märker det på hans humör, men inte lika mycket längre, säger Johanna. 

Eddie dansar in i rummet och börjar rycka i Johannas tröja.

– Får jag visa lekrummet? frågar Eddie.

I rummet bredvid köket har Eddie sin bilsamling. Han rotar i backarna och plockar upp en efter en. Lastbilar, grävmaskiner, brandbilar, traktorer och polisbilar.

– Alla är mina favoriter, säger Eddie.

– Har man tre killar så blir det ju så att det samlas på bilar, säger Johanna och skrattar.

Det märks kanske inte av att Eddie har haft cancer men på förskolan där han går vet kompisarna varför han ibland är borta, trots att de är så små.

– När han blev sjuk och var hemma från förskolan så var det ett annat barn som sa: ”Nej måste han bli sjuk, han som redan har varit så sjuk och varit mycket på sjukhus redan”.

Johanna och Hannu vet inte hur mycket Eddie själv förstår.

– Han vet att han har varit sjuk men så mycket mer än så vet han nog inte. När det varit någon barncancerreklam på tv så har han sagt: ”Jag har cancer”. Han reagerar så fort han ser reklamen, berättar Hannu.

Familjen tänker inte lika mycket på tiden då Eddie var under behandling. Ibland tittar de på fotografier från när Eddie var liten. Då kommer tårarna tillbaka.

– Jag försöker inte tänka så mycket på det, men det är klart att känslorna kommer tillbaka ibland. Och när jag hör om andra som drabbas av cancer så kommer känslorna tillbaka, säger Hannu.

Rädslan för återfall finns alltid där och Johanna berättar att hon tänker en del på det.

– I och med att det är en av tre som får återfall med AML, som Eddie hade, så är man orolig. Det är rätt många. Det är sju barn som får AML varje år i Sverige. Nu vet jag några stycken som har haft AML och då har jag börjat tänka: ”Vem ska få återfallet?”. Det känns ju nästan som att någon kommer att få det, den tanken har man ju, säger hon. 

För lilla Eddie har ett nytt liv precis börjat – livet efter cancern. Nu är det helt andra mål som gäller. Scott och Colin har börjat klä på sig ytterkläderna för att spela fotboll ute i den stora trädgården – och Eddie vill självklart vara med. Redo för en ny match.

Nästa mål: stoppa brorsornas skott från att hamna i mål.

Eddie Ljungqvist

Ålder: 4 år
Familj: Mamma Johanna Ljungqvist, pappa Hannu Nevala, bröderna Scott, 8 år och Colin, 10 år.
Bor: I hus i Alvesta.
Diagnos: AML, akut myeloisk leukemi, högrisk (M7) i slutet av juli 2014. Eddie har fått sin sista behandling.
Tycker om: Umgås med sina bröder. Spela innebandy. Hjälpa morfar och pappa att jobba och snickra. Allt med hjul: grävmaskiner, brandbilar, lastbilar med mera.

Text: Fredrik Wallin Foto: Mats Samuelsson Publicerades: 1 februari 2017
Barn&Cancer görs med stöd från PostkodLotteriet