Henny gjorde gymnasieprojekt på labb om sin sjukdom

I förgrunden Henny Nilsson sitter i ett labb och tittar in i kameran. I bakgrunden sitter och barnonkologen Kees-Jan Pronk.

När Henny Nilsson var två år fick hon leukemi. Nu sexton år senare, har hon skrivit ett skolarbete om hur cytostatika påverkar kroppens celler – i samarbete med sin läkare.

Strax innan Henny skulle fylla två år märkte hennes föräldrar att hon haltade. De tog henne till sjukhuset.

– Läkarna sade att jag bara stukat foten. Men det gick inte över. Efter några veckor var vi där igen och då tog de blodprover. Det var så de upptäckte att jag fått leukemi, säger Henny.

Hon svarade väl på cytostatikabehandlingarna som pågick under två års tid och efter några år räckte det med årliga besök hos läkare. Kontrollerna då riktade in sig på att hitta eventuella långtidsbiverkningar, eller så kallade sena komplikationer.

– Det kan handla om allt från påverkan på hjärtat till tillväxtrubbningar, problem med fertiliteten, problem med långtids- och korttidsminne eller koncentrationssvårigheter, förklarar Kees-Jan Pronk, som är barnonkolog vid universitetssjukhuset i Lund.

Han och Henny träffades för första gången förra året när Henny hade tid för sitt årliga uppföljningsbesök på sjukhuset.

– Vi satt och pratade, han lyssnade på mitt hjärta. När vi var klara så frågade jag vem man skulle kontakta om man ville göra ett projektarbete. Det är något som vi måste göra under trean på gymnasiet. Jag visste att jag var intresserad av att göra det inom medicinområdet och gärna något som kopplade till min sjukdom, säger Henny.

Kees-Jan förklarade att han forskade på halvtid och att han gärna hjälpte henne.

– Jag tyckte det var roligt att hon ville göra något som knöt an till hennes sjukdom, så vi satt och spånade lite, säger han.

De kom fram till att arbetet skulle fokusera på blodbildning och hur cytostatika påverkar de olika mogna cellerna.

I februari blev det två hela dagar i labbet i Lund.

De använde sig av benmärg från frivilliga studenter för att kunna sortera ut de mest omogna blodbildande benmärgscellerna. Sedan odlades dessa i olika koncentration av två olika sorters cytostatika.

– Vi lade lika många celler i varje kultur första dagen. Fem dagar senare kollade vi kulturerna och jämförde genom att kolla i mikroskop vilka celler som överlevt, berättar Henny.

Hon tyckte det var jättespännande att vistas i labbmiljön.

– Man tror att alla ska vara tysta och jätteseriösa men det var trevlig stämning och folk pratar på.

Vad kom du fram till i din rapport?

– Att en hög koncentration av cytostatika dödar fler celler men också att den ena typen av cytostatika var effektivare vid låg dos. Tyvärr kunde vi inte dra någon slutsats om vilken typ av celler som påverkades mest, med det kanske verkade som att de mest omogna cellerna var minst känsliga. Vi hade behövt upprepa testerna flera gånger för att vara säkra, säger hon.

Därefter skulle Henny skriva labb-rapporten med bakgrund och fakta om vilken metod som använts, rapporten skulle också innehålla en diskuterande del och en slutsats.

Kees-Jan flikar in:

– Jag tyckte det var imponerande, hon hade läst på ordentligt och skrivit en intressant bakgrund, hon hade en lång diskussion kring tillvägagångssättet, resultatet och en tolkning av data som visar att hon förstått uppgiften. Det var verkligen mycket bra gjort, säger Kees-Jan.

Som Hennys läkare gläds han extra mycket åt hennes arbete.

– Många som har haft cancer som barn får sena komplikationer och presterar därför mindre bra i skolan. Nu fick Henny visserligen inte den tuffaste behandlingen  och därför blev hon sannolikt inte heller så påverkad men det var ändå extra kul att se att hon är så duktig, säger han.

Som läkare informerar han alltid föräldrarna om risken för sena komplikationer när barn behandlas med cytostatika.

– Man kan få både akuta och sena biverkningar. Det är väldigt vanligt att man drabbas, två tredjedelar av alla behandlade får någon form av biverkningar och en tredjedel får biverkningar som påverkar livet ordentligt. Hur föräldrar reagerar på det är helt olika. Vissa är bara tacksamma över att barnet överlevde, andra upplever en andra sorg.

Siktar du på att bli läkare eller forskare, Henny?

– Nej, jag vet inte. Det är mycket inom läkemedel, biomedicin och psykologi som intresserar mig. Men juridik är också intressant. Jag ska ta ett sabbatsår nu efter gymnasiet och fundera på vad jag ska göra sedan.

Varför blev du läkare, Kees-Jan?

– För det första tyckte jag att cancersjukdomar är mycket intressanta rent biologiskt. Det är snabba sjukdomar, gör man inget så dör man men med botemedel så klarar sig cirka 80 procent. Cytostatika och behandlingar är en tuff resa men i och med att man botar de flesta så är det också en meningsfull resa. Sedan är det mycket givande att få vara med på denna resa, tillsammans med patienten och dennes familj.

Henny Nilsson

Ålder: 17 år.
Titel: Nybliven student.
Familj: Mamma, pappa, lillasyster.
Bor: Skanör.
Gör: Tog studenten i juni (egentligen ett år för tidigt). "Vi bodde i utlandet när jag var yngre och när vi kom hem igen så låg jag långt före i skolan, därför hoppade jag över årskurs fem."
Mål: Resa i Asien och Australien under senare delen av 2017, och då fundera på framtiden. ”Jurist, läkare, psykolog, vi får se vad det blir!”

Cornelis Jan Pronk (kallas för Kees-Jan)

Ålder: 41 år.
Titel: Barnonkolog och forskare vid univeristetssjukhuset i Lund.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Född i Dordrecht, Nederländerna men flyttade till Sverige på grund av kärleken.
Mål: Mitt mål är att bota patienterna och komma fram till något viktigt och användbart i min forskning – och inte att förglömma – ha kul på vägen!
När jag inte jobbar: Då gillar jag att cykla, springa och köra triathlon. När jag inte sportar kollar jag gärna på Netflix.

Text: Sarah Nylund Foto: David Polberger Publicerades: 9 juni 2017
Barn&Cancer görs med stöd från PostkodLotteriet