stralningsmask_1440x810.jpg

Strålbehandling

Strålbehandling används för flera olika sorters barntumörer, men är vanligast vid hjärntumörer, sarkom och leukemier som ska transplanteras.

Strålbehandling används före operation för att krympa en tumörs storlek, efter operation för att avlägsna sjuka celler som finns kvar, eller när operation inte är möjlig. Strålbehandling finns i olika former. Den vanligaste är fotonstrålning, men även nyare former som protonstrålning används.

Fotonstrålning är samma slags energi som solljus, fast mer koncentrerad och med högre energi mot kroppen. Den har använts kliniskt på barn sedan 1950-talet. Men i takt med att cytostatikabehandlingen har utvecklats används strålbehandling mer sällan och i lägre doser. Det är för att strålning ger fler sena komplikationer. Strålen påverkar inte enbart tumören utan alla organ den passerar. 

Partikelstrålning, till exempel protonstrålning, är en ny behandlingsmetod. Den är skonsammare mot den friska vävnaden eftersom man kan minska bestrålningen av normal vävnad, samtidigt som den är lika effektiv mot tumörcellerna.

Så fungerar det

När man strålbehandlar levande vävnad skadas DNA-strängen. Cellerna kan dö, men de kan också reparera skadan och överleva. Normala, friska celler är bättre på att reparera DNA-skador än tumörceller. Olika slags tumörceller är också olika känsliga mot strålbehandling. 

Tidigare använde man två strålriktningar mot tumören. Idag delar man ofta upp samma strålningsdos på flera fält. Det gör att tumören får en högre dos samtidigt som området runt omkring får en lägre dos strålning. Dock blir en större kroppsvolym bestrålad med den nya tekniken, jämfört med den gamla.

Så går det till

Ett barn som ska strålbehandlas röntgas först med skiktröntgen för att avgöra exakt var tumören sitter. Läkaren bestämmer därefter vilket område som ska strålbehandlas och vad som måste undvikas. Ögats lins och växande leder är exempel på kroppsdelar hos barn som är extremt känsliga för strålbehandling.

Målet är att strålbehandla hela tumören med en marginal som är så liten som möjligt för att undvika att skada friska celler i närheten. Med hjälp av ett datorprogram görs en dosplan, en sorts karta över behandlingsområdet, så att strålningen blir som störst i tumören och så liten som möjligt i den normala vävnaden.

För att strålen ska träffa på exakt samma plats varje gång måste barnet ligga på samma sätt vid varje behandling. Om till exempel hjärnan ska strålbehandlas, fixeras barnets huvud med en mask av formbar plast. 

Med hjälp av laserstrålar säkerställs att strålen träffar exakt rätt plats och på samma plats vid varje behandlingstillfälle. Mindre barn sövs för att säkerställa att de ligger helt stilla. En strålbehandling varierar mellan tre till sex veckor, med behandling varje vardag.

Små doser för att minska risker

Strålbehandling ges sällan vid ett enda tillfälle. Det vanligaste är att strålningen delas upp på ett antal behandlingar som kan pågå under fyra–sex veckor.

Den enhet man räknar strålning med kallas Gray och förkortas Gy. Det är vanligt att en tumör behandlas med cirka 40 Gy och om man ger 1 Gy vid varje behandlingstillfälle så tar detta 40 dagar att ge.

Den dagliga dosen är oftast mellan 1–2 Gy. Vid enstaka tillfällen kan en högre stråldos ges så att behandlingstillfällena blir färre.

Speciella strålmetoder

Strålning kan ges på många olika sätt. Dels som generell strålning mot tumörområdet och omgivande vävnad, dels som precisionsbestrålning, så kallad strålkniv. Strålkniv innebär att många små strålkällor strålar samman mot en liten punkt. Denna typ av strålbehandling ges bara vid ett tillfälle då hela dosen ges på en liten stund.

En specialform av strålbehandling är när man kopplar en strålkälla till något kemiskt ämne som man sprutar in i blodet. Ett exempel på sådan behandling är MIBG-behandling där man har ett speciellt ämne som binder sig till neuroblastomceller. Detta är en form av målsökande strålbehandling.

Generell strålbehandling

Det vanligaste är att man ger generell strålbehandling. Den ges i en apparat som kallas för linjäraccelerator. Det är en stor maskin där barnet ligger på ett bord och sedan kan maskinen vinklas så att strålarna kan träffa kroppen från olika vinklar.

I rummet med linjäracceleratorn måste barnet alltid vara ensamt. Mamma eller pappa kan inte vara med i rummet under behandlingen. Själva strålbehandlingen tar bara några minuter men förberedelserna med att lägga sig i rummet och bli ensam där kan vara besvärliga för barnet.

Biverkningar

Som regel känns det ingenting efter en strålbehandling, men när barnet har fått ett antal behandlingar så kan den hud som ligger omkring området för strålning bli irriterad, rödflammig och kliande. Vid strålning mot huvudet kan det uppstå problem i munnen i form av irritation i munslemhinnan och halsen.

Dessa problem försvinner efter avslutad behandling men huden är ofta känsligare än normalt i flera år efter strålbehandlingen. Därför är det viktigt att man skyddar det strålade området mot solljus åtminstone den första sommaren efter avslutad strålbehandling.

Se filmen "Helt unik – en guide till strålbehandling" där möter vi Jenny som visar oss hur en strålbehandling i samband med barncancer går till. 

Originalfilmen "One of a kind – a guide to radiothearpy" är producerad av Aardman Production på uppdrag av Birmingham Children’s Hospital och Queen Elizabeth Hospital Birmingham Charity.

Den svenska översättningen är producerad av SDI Media på uppdrag av Barncancerfonden och faktagranskad av Anna Embring, specialistläkare vid Karolinska universitetssjukhuset.

I filmen möter du Maja som behandlats med protonstrålning på Skandionkliniken i Uppsala.