Idag ska jag få saker gjorda minsann

Jag vaknar på morgonen, som alltid efter att ha somnat om ungefär när väckarklockan ringer, och jag tänker att idag ska jag få saker gjorda minsann.

Nu hör jag hur min käre make försöker få liv i yngste sonen, vars ömkliga läten sänder tydliga signaler att det är lönlöst att ens försöka väcka honom. Han har hamnat på golvet och är så trött att han knappt kan ta sig upp i sängen igen, trots att han får mycket hjälp.

Vår förstfödde har strött gem omkring sig i huset, ett tjugotal eller så, för han har ju hål i byxfickan, säger han som om det vore den självklaraste sak i världen när jag frågar. Byxorna ligger "någonstans" och han suckar när jag undrar var, för man har mycket att göra när man går i nian minsann.

Strax efter att den förstfödde lämnat hemmet kommer tioåringen stapplande. Jag får i honom frukost och han piggnar till en aning. På frågan om han kan tänka sig att gå i skolan idag svarar han att till tiotiden ska det nog gå bra. Som av en händelse har jag redan ordnat med frånvaroanmälan i det gräsligt användarovänliga digitala verktyget som jag gått in i så många gånger förr. Jag kan det så väl vid det här laget. Eftersom sonen nu är vaken och mätt sätter jag honom framför det sista av geografiläxan och frågar om han vill ha hjälp. Nej, säger han, det klarar han själv – bara ge honom en kartbok. En sådan har vi hemma, som tur är.

Jag tittar till bordet lite senare; jag ser och noterar krukväxterna i fönstret som levde vid nyår, suckar och tänker att en dag ska jag ta bort dem, men där sitter inte yngste sonen. Ett av de fem sista landskapen är inskrivna och blyertspennan har hoppat ner på golvet – eller inte. Jag kallar på sonen och frågar vad som hände. Svaret blir att det inte gick att se något i den där kartboken – jo, han har ett syntolkningsproblem efter behandlingen och han blir lätt hjärntrött, två vanliga och kända komplikationer som gör vardagen svårare eftersom de är handikapp som inte syns utanpå, och det finns andra problem med i bilden också. Vi tittar tillsammans och fyller i vad som saknas.

Efter att papperet är ifyllt vänder jag blad i kartboken och hittar en Sverigekarta med landskapen tydligt utmarkerade. Den använder vi för att kontrollera att det blev rätt. Klockan tio börjar min så kallade egentid, som jag måste använda för att fråga vad som har hänt med min uteblivna telefontid, varför en ansökan av officiell natur finns i ett vakuum mellan två instanser, tala med prästen inför söndagens tjänstgöring som vikarie och fråga en sista fråga inför sonens påfyllningsvaccination som äntligen ska bli av, ett år försent trots att vi efterfrågat den flera gånger. Det var en seg process att få tag på det papper som behövdes och vänta på klartecken från alla håll. Jag är tacksam för att man kollar – hellre det än tvärtom. Men det har varit påfrestande att känna sig som en tjatmoster när man bara vill att ett cancerdrabbat barn får den uppföljning som behövs, och som är reglerad i många dokument.

Ett mejl kommer från skolsköterskan och jag tar tillfället i akt att ringa, trots att jag känner mig som en stalker – jag hade själv avskytt att råka ut för samma sak. Vi reder ut en sista fråga. Skönt. Till sen lunch äter jag mikrad mat som jag glömt en halvtimme tidigare. Jag kommer iväg till skolan i sista sekunden, för jag hittar inte plånboken. Åh, där är den – på räkningen i pappersform som fått en påminnelseavgift därför att jag glömde att registrera den när den kom per e-post. Sådana brukade vi aldrig få före sonens diagnos.

Utanför klassrummet sitter en kompis i telefon och säger "Odeberg". Jag anar vad som är på gång. Jo, vi får en lånepåg – en kompis följer med hem. I sig inget otrevligt, tvärtom. Socialt liv är oerhört viktigt för ett drabbat barn, oavsett om behandlingen är pågående eller om den är över. Men jag undrar i tysthet varför min son sällan får komma hem till andra och varför jag bjuder på fika medan jag oftast får ta hem min son när han är trött, hungrig och ledsen. Storebror klagar på ljudnivån hos de två yngre vännerna. Han har ett viktigt prov att studera till. Samtidigt som jag välkomnar att han tar sitt skolarbete på allvar muttrar jag lite om att han inte alltid är så tyst själv och därför faktiskt får acceptera att andra kan behöva väsnas. Men jag ber ändå vännerna att dämpa sig en aning.

Lånepågen hämtas senare på eftermiddagen och ett kortvarigt lugn infinner sig. Jag passar på att diska och skyffla tvätt. På kvällen ska jag in på ett möte och plocka upp min man på vägen, men dessförinnan ska jag ha serverat sönerna middag. Hämtmat blir det. Samtidigt som jag ska åka kommer barnvakten – skönt, då behövde ingen vara ensam, trots allt. Storebror klarar sig bra utan äldre sällskap; lillebror är oroligare av naturen. Maken ringer och undrar givetvis var jag har blivit av eftersom jag åkt iväg en kvart försenad. Jag säger att jo, jo, jag är på väg, jag kommer. Vi blir aningen försenade, men inte med en kvart i alla fall, och mötet går av stapeln.

Efter mötet övar vi i en kyrka inför en uppspelning dagen därpå. Sedan åker vi hem, tackar och betalar barnvakten, ser till att sönerna får kvällsmål och läsning och tittar på en del av en film. Just som jag kommer ihåg vad den handlade om – titlarna lägger jag nästan aldrig på minnet numera – frågar mannen om jag vill gå och lägga mig. Jo, det har jag velat göra länge. Jag inser när jag tittar ut att soptunnorna inte står där de ska stå inför morgondagens hämtning från renhållningsverket. Jaha, ut och åtgärda det.

Jag hör på medan maken snarkar – min puls är för hastig för att jag ska lugna mig på ett bra tag. Det här är min vardag, vad jag än kan tycka om den.

"Så går en dag än från vår tid och kommer aldrig åter..." – och jag som skulle få så mycket gjort idag, men ändå känns det som om jag skulle gjort så mycket mer...?

//Kristina Runyeon-Odeberg