Till C

Du ska byta blöja på ditt barn en vanlig torsdagskväll i november och det är det vanliga tjafset, han vill inte, du får jaga och övertala tills du har honom där, har fångat hans små tjocka lår mellan dina egna, och då plötsligt upptäcker du att det vänstra låret är tjockare än det andra. Du känner på låret: det är något hårt och tjockt där.

Nyligen fick jag sänt till mig en dikt. En dikt som jag tycker ruskar om och berör på djupet. Jag har fått tillåtelse av författaren att publicera den här.  

TILL C  

Du ska byta blöja på ditt barn en vanlig torsdagskväll i november och det är det vanliga tjafset, han vill inte, du får jaga och övertala tills du har honom där, har fångat hans små tjocka lår mellan dina egna, och då plötsligt upptäcker du att det vänstra låret är tjockare än det andra. Du känner på låret: det är något hårt och tjockt där.

Du inbillar dig säkert.  

Men det är något hårt och tjockt där.  

Du ropar på din man, barnets pappa, och din son smiter iväg igen och nu rinner svetten när du springer efter honom, kallsvetten, en kall hand om hjärtat, och du ropar i falsett igen på din man som tror att du har problem med blöjbytet och inte avbryter diskandet för en sådan småsak. Men sedan hör han att din röst bryts av något, is, så tänker han, det isar om din röst. Han stänger av vattnet och springer efter er och du fångar den lille och han sprattlar för att komma loss ur dödens grepp men dina händer har kanske aldrig varit mer målmedvetna än nu när du stryker över det tjocka låret, det tjockare låret. Det är inte inbillning, vad är inbillning när döden andas en i nacken.  

Din man går ut och startar bilen, det är kallt och mörkt, han skrapar rutorna och ni kommer ut, du i mjukisbyxorna och barnet i en helkroppspyjamas som bara är hafsigt trädd över armarna. De tomma byxbenen hänger ner mot marken och du håller honom i famnen, din älskade pojke som bara har en blöja på underkroppen. Byxbenen fladdrar när du halkar fram mot bilen i mörkret, det ser ut som om ett litet barn springer precis framför dig. Men din son springer inte, han är märkligt tyst och stilla, klagar inte ens på att det är kallt när novemberluften biter tag i de nakna låren. Och du krånglar på bilbältet, sekunderna tickar iväg medan ni kör mot akuten, och när ni kommer fram är det ingen som säger: larvigt av er att komma hit! Inbillning! De nickar allvarligt, känner efter, tar bilder, talar om resistensen där i benet, något är hårt där.

Något är hårt där.  

Ni ska få komma tillbaka imorgon för att få svar, andra läkare ska titta, det är mitt i natten nu, åk hem och sov. Med döden tätt intill. Och dagen efter när ni direkt får komma in på ett litet rum och vänta, redan då vet du. Sedan kommer de in på rad och presenterar sig: läkare, sjuksköterska, kurator. Redan då vet du. Men när de säger det, troligtvis tumör, väntar på provsvar för definitivt besked, då känner du ingenting. När du får pappret med omedelbar sjukskrivning på obestämd tid på grund av allvarligt sjukt barn i din hand, då känner du ingenting. Du tittar på din man, känner ingenting. Han har ett likadant papper i handen. Du famlar efter ditt barn, får fatt i en arm, ett ben, herregud, vilket ben är det, det är det andra, det friska benet.

Fast har man cancer så har man inget friskt ben.  

Gör något! Ta bort den! Nu! skriker du. Inombords. Ni åker hem med läkarens ord i öronen. Troligtvis snabbväxande, kommit på några veckor. Du vet inte vem du ska anklaga: din man som också bytt blöjor? Varför har ni inte sett det för en vecka sedan, två veckor sedan? Din son har en tickande bomb i benet. Ni kommer hem till ert andra barn, det större barnet. Han undrar vad det blir för fredagsmys. Det är outhärdligt. Ni beställer pizza som din man får åka och hämta.  

Och det dröjer innan ni berättar för den större om den mindres sjukdom. För hur berättar man något som man aldrig tänkt ta i sin mun? Den större har först inga frågor, går in på sitt rum. Sedan kommer han ut.  

Smittar det?  

Nej. Bara dödsångesten smittar, men det vet ni ännu så lite om. Ni vet inte än att cancer kan spränga familjer i bitar, även när barnet överlever. För när bomben är borta, bortopererad, så ska man tydligen fortsätta leva. De påstår att det är över. Nu ska du igen bli en vanlig mamma och oroa dig när sonen ramlar och får ett litet skrubbsår. Och han får ju så många skrubbsår, för han har ingen balans efter operationen och cellgifterna. Han haltar lite, men vill springa som alla andra. Han ramlar och ramlar, gråter aldrig. Vad är det att gråta för, han vet ju hur tolv cellgiftskurer smakar. Han vet hur det är att sitta tio timmar framför tv-apparaten och titta på nick junior medan du sprutar in mediciner och mat i knappen han fått på magen för att han inte ska svälta ihjäl. Du vet hur man arbetar hårt för sitt barns överlevnad. Men du kan inte oroa dig för skrubbsår längre. Du kan inte lyssna när grannarna pratar om sitt barns envisa förkylning, för du minns bara när ni tempade honom två gånger om dagen och febern alltid kom. Du ringde upp till sjukhuset, de kände ju dig där på avdelningen, och du sa: vi kommer nog bli inlagda om några timmar, kan ni snälla spara rum fem till oss. För på rum fem fanns den bästa TV:n, och när du och han skulle bli isolerade i tre dygn så orkade du inte leva om inte TV:n kunde stå på hela natten. Vad sa du, har han hostat i två veckor, ja, det var tråkigt, hoppas han blir frisk snart. Din son är inte frisk, eftersom det inte går att bli friskförklarad från den här typen av cancer. Han har varit cancerfri i ett år nu, men frisk blir han aldrig. Magnetkameran scannar hans lilla kropp en gång varannan månad. Några andra barn som du hann lära känna är döda nu. Inte din son.  

Min väns son är död. Han dog av cancer när han var tre år, nästan samtidigt som min son föddes. När jag var i åttonde månaden läste jag på min väns blogg att det inte fanns någon mer behandling att sätta in. Palliativ vård. Min mage reagerade direkt, en stark sammandragning som kramade om mitt barn och skickade en våg av illamående upp i halsen. En sur uppstötning, jag vaggade till toaletten, skulle spotta, men så kom det mer, kräks. Jag spydde i handfatet och tänkte på hur litet jag visste om världens grymhet. Det blev stopp direkt och när jag spolade med vatten blandades mitt kräks med vattnet och blev till en orange gegga. Jag tänkte att mitt barn också skulle komma att dö, att det aldrig skulle klara att komma ut genom det där pyttelilla hålet som de kallade förlossningskanalen. Jag tänkte: man föder väl inte ett barn för att det sedan ska dö. Det får inte gå till så.  

Min vän fick leva tre år med sitt barn. Det var för kort.  

Min andra vän fick leva en timme med sina tvillingar som inte ville stanna kvar i magen och kom ut för tidigt. Nu har hon några svartvita fotografier och hela underarmarna tatuerade med deras namn.  

Jag tänker på att när jag var gravid så trodde jag att den stora oron var den jag behövde bära under de nio månaderna. Att det sedan skulle vara över. Om mitt barn bara tog sig mellan världarna, genom det ofattbart trånga hålet.  

Jag visste ingenting.  

Om oron som uppstår sedan, om fönstret mot döden som hela tiden står på glänt, som när som helst kan slå upp och stå vidöppet.  

Men jag vet att du vet, som kan dra ditt finger längs med det decimeterlånga ärret på din sons lår, som försiktigt kan peta vax ur det lilla högerörat som nästan inte hör något på grund av cellgifterna, som kan tvätta hans hår som blivit så sprött och vågigt efter att det växt ut igen. Och ibland när du i något sällsynt ögonblick är ensam hemma och inte har någon särskild uppgift att göra, så ställer du dig i hans rum, snurrar runt i slow motion och tittar på de kringslängda leksakerna, alla tecken på liv som finns runt honom. Du vet att ni köper för många radiostyrda bilar, båtar och helikoptrar till honom. Och så den där dyra boken om Titanic. Allt sedan sjukdomen har han varit besatt av båten. Om och om igen vill han titta på det animerade klippet på youtube när båten sjunker och 800 människor dör.

Man trodde den var osänkbar. Och du tar upp en trasig vinge till den radiostyrda helikoptern och håller den så hårt i handen att knogarna vitnar.  

Av Sofia Klittmark  

Så här presenterar Sofia sin dikt: ”Min systerson fyller snart sex, och har varit färdigbehandlad från sin cancer i tre och ett halvt år nu.  När han hade varit cancerfri ett år skrev jag den här dikten. Det var mitt försök att skriva mig närmre min svägerska, som kämpat så hårt för sin son under så lång tid. Jag tror ingen som inte upplevt det, kan förstå hur det är. Men vi som står nära och bredvid måste försöka ändå, att tänka oss in. Sara Stridsberg har skrivit: ”Mina barn har öppnat ett fönster mot döden som aldrig kommer att stängas”. Jag ville skriva om det där fönstret, och jag skrev texten till en som behövt stå med det vidöppet och känna de kalla vindarna dra in.”  

//Johanna Perwe