Om jag skulle beskriva hur det känns när ens barn drabbas av cancer

Tänk dig att du en dag vaknar upp i värsta tänkbara mardröm. Allt snurrar omkring dig, ditt inre har plötsligt fyllts med stora stenar som tränger undan organen, tvingar upp gallan i halsen och kniper åt om lungorna så du bara kan ta de ytligaste andetag. I det enda lediga utrymme som finns kvar i din torso rinner isvatten och du har ett ringande ljud i öronen som tjuter i panik.

Du har precis fått veta att ditt barn har en dödlig sjukdom och du är fullt vaken.

Det är ingen ond dröm.

Det mest värdefulla i ditt liv har fått cancer, den där vidriga sjukdomen som drabbar andras barn. Det är bara det att den här gången är det din egen älskade unge som sällar sig till statistiken.

Du kan inte ta in det, du kämpar förtvivlat för att skjuta ifrån dig att den hemska misstanke du vägrat erkänna nu blivit bekräftad som verklighet. Med bara ett fåtal ord har din vardag kantrat, allt du trodde var viktigt har försvunnit fullständigt ur ditt medvetande och du förmår inte längre tänka, du kan bara känna.

Och som du önskar att du inte kunde det.

Hela kroppen värker. Varje draget andetag är ett mirakel, varje sekund som passerar utan att du försvinner från jordens yta ett mysterium. Du kan inte förstå att du fortfarande finns till, att ditt väsen som är så fullständigt invaderat av ångest inte bara upphört att existera. Hur kan någon känna alla dessa fruktansvärda känslor och fortfarande stå på benen? Det är helt ofattbart.

Men så fäster du din grumliga blick på det gulbleka tunna spöke som gett upphov till ångesten och du funderar inte längre. För där är den ju, anledningen. Skälet till att du håller dig någorlunda upprätt trots att du inte längre kommer ihåg hur du ska andas. Den där bräckliga lilla varelsen med svullen buk, hålögd blick och livlöst hår är det viktigaste du har och den har aldrig behövt dig så mycket som nu. Varelsen som är ditt barn utkämpar just nu ett krig som ingen människa borde behöva uthärda, allra minst ett barn. Kriget pågår inne i den egna lilla kroppen och det finns ingenstans att ta skydd mot fienden som hotar dess liv. Ingenstans.

Du kan inte heller skydda, dina tidigare föräldraerfarenheter gäller inte här. Detta är ett hot du inte förmår undanröja och det spelar ingen roll hur mycket du skulle kunna göra för att byta plats med den lilla. Ingen förhandling i världen kan få till stånd det önskade bytet: ditt liv mot ditt barns.

Istället står du nu inför den största vanmakt du någonsin kunnat föreställa dig och du kommer under de närmsta månaderna, åren, inte ha annat val än att stå bredvid och låta ditt barn plågas. Du kommer gå sönder, ditt inre kommer att krossas, bit för bit, och det finns absolut ingenting du kan göra åt det. Det enda val du har är att uthärda.

Om du har tur kommer du och ditt barn att höra till de cirka 80 procenten som kan lagas igen, men det vet du inte där du befinner dig i början av resan. Du kan omöjligt veta säkert i vilken kategori ni kommer hamna i slutet, du kan bara hoppas mer än du tidigare hoppats på någonting. Och om din önskan slår in och du visar dig tillhör de lyckliga kommer du förutom den svartaste skräck också få uppleva tacksamhet i dess allra ljuvaste form. Du kommer få se ditt barn skaka av sig all plåga, allt det oerhörda, jobbiga, det tvingats igenom och gå vidare med sitt unga liv. Nästan som om ingenting hänt.

Själv kommer du ha en jobbigare återhämtning framför dig, ditt läkekött är inte tillnärmelsevis lika gott som ditt barns. De själsliga sår era gemensamma upplevelser gett dig kommer ta god tid på sig innan de blir till ärrvävnad och du kommer få leva sida vid sida med oron. Under en lång tid efter att ditt barn lämnat det tunga bakom sig kommer du fortfarande ha alla trauman i färskt minne. Du kommer få lära dig att leva med att de finns där, hårt sammanflätade med tacksamheten och den oförställda lyckan i att ha ditt barn kvar hos dig.

Om du hör till dem som har tur, vill säga.

//Jannice