Min medkämpe är min man
Den som är sjuk ska inte behöva försvara sig själv – den sjuke ska kunna koncentrera sig på att slåss mot sin sjukdom. Alltså behövs minst en medkämpe.
Vad kallar man en medkämpe i cancervärlden? Jag kallar mig själv cancermamma sedan länge, och det är en titel jag kommer att ha kvar.
Behandlingstiden är allt annat än enkel, den går inte obemärkt förbi, och om allt går bra lämnar den ändå en hel del mer eller mindre synliga spår efter sig. Vår son kallade oss för lyxföräldrar. Jag vet inte – någon såg oss kanske som hotellgäster när vi var inlagda, vad vet jag, men så betraktade jag inte mig själv. Jag var vårdare åt min son, sju dagar i veckan och 24 timmar om dygnet. Vid några väl valda tillfällen behövde jag också ryta lite. Det är inga tillfällen jag är stolt över, men ibland var det tyvärr nödvändigt för att omgivningen skulle lyssna.
Men även den som ska orka försvara sin son behöver ibland hämta kraft. Det är då det är så bra att vara två. En medkämpe till en medkämpe. Partners in Crime, som det heter på känt världsspråk. Good cop, bad cop kan man också kalla det om man har svart sinne för humor. Min medkämpe är min man – idag har vi varit gifta i 24 år. Tanken svindlar. Han tar ibland på sig mina sockor av misstag, han är ganska disträ, och han dricker ur mitt glas trots att han har sagt att han inte vill ha något, men jag älskar honom ändå, för vad jag precis räknat upp är nog hans enda dåliga sidor.
En vän till mig sa att hon hade upptäckt nya sidor av sin man när de fick barn. Jo, så var det också. Men man kan också upptäcka nya sidor att älska av sin livskamrat när något svårt inträffar. Det där lugnet jag sällan har, det håller han i de flesta lägen. Han är eftertänksam och han säger inte mycket, men när han talar så är orden väl valda och ofta vägda på guldvåg. Han tvekar inte om jag ber om hjälp med något.
När jag hade talat med försäkringsbolaget en bra stund, men ändå inte lyckats nå fram till handläggaren, lämnade jag över telefonen till honom och då sa han några väl valda ord som jag inte kunnat formulera tidigare. Han är en klippa på skolmöten så här något år efter avslutad behandling – av precis samma anledning. Jag är superbra på att fixa saker, men jag är inte lika bra på att hålla om. Visserligen kan den bästa omsorgen vara just att bre en smörgås, men ett svårt sjukt barn behöver också kroppskontakt. Jag klarar det ett tag; min man klarar det länge. Han har den där förmågan att se det positiva i det svåra också.
När vår son äntligen hade fått sin diagnos... vänta nu – äntligen? Jo, äntligen är faktiskt ett ord man använder i sammanhanget när man har åkt fram och tillbaka till vårdinrättningar av diverse slag, ringt ett otal gånger till sjukvårdsrådgivningen och vakat över svårtolkade symtom under fem års tid. Vid det tillfället konstaterade min bättre hälft att vi har ett sjukhus som kommer att ta emot oss med öppna armar, något som jag inte visste om jag skulle våga tro på efter att ha blivit kallad förvirrad... ja, så sa faktiskt en sjukvårdsrådgivare. Hur rådgivaren själv hade uppfattats av andra efter att ha blivit väckt för jag vet inte vilken gång i ordningen precis sedan han somnat om tänker jag inte spekulera i. Sedan hade vi blivit hemskickade från barnakuten i Lund ett antal gånger när vi sökt för sonens problem, så förtroendet för sjukvården var lite dåligt från mitt håll. Men min man hade rätt, och så blev det. Vi blev inte bortviftade under behandlingstiden.
Om jag skulle påstå att jag aldrig har varit arg på honom så skulle jag ljuga, men jag väljer att lösa de problem som ibland uppstår. När det gäller att ha en medkämpe till en medkämpe så hade jag inte velat ha någon annan, för vi kompletterar varandra väl, ser vad som saknas – och fyller i det. Att vi har två fantastiska söner gör inte saken sämre. Eller så är det som det här e-kortet påstår. Välj själv.
//Kristina Runyeon-Odeberg