Jag vänjer mig aldrig!

Var 6:e månad kommer den. Kallelsen till ny MR-koll av sonens hjärna och rygg. Samma rutiner. Nålsättning, två timmar i MR-kameran. En veckas väntan på svar.

 Det har gått fem år sedan pojken blev färdigbehandlad. Vi har varit lyckligt lottade och aldrig fått några tråkiga besked på MR-undersökningarna. Om man bortser från den där första då det växte dumma knölar i honom förstås…. Sen har alla besked varit åt det positiva hållet.

På Facebook nämner jag min oro i en statusuppdatering och får de bekräftande och stöttande hejaropen jag efterfrågar, men en medmamma i barncancervärlden undrar: ”Oroar du dig fortfarande?” Hennes ord får mig att reflektera och inse att jag nog oroar mig mindre idag än i början. När kallelsen till sexmånaders-kontrollen kommer knyter sig magen inte riktig lika mycket som de första åren. Livet är stabilare nu. Han mår bättre nu. Har hittat ett sätt att förhålla sig till livet efter. Han klagar inte lika ofta över illamående, dubbelseende, värk. Och jag tror inte att det växer något elakt i honom längre.

Livet är så bra nu. Alla tre barnen växer och mår bra. Vi har en vardag där vi kan planera för weekendresor, roliga middagar, semestrar och faktiskt tro att de blir av. Vi har en vardag utan kris-samtal med psykologer för syskon och föräldrar. Jag har inte kroniska nässelutslag och migrän längre. Vi har en vardag där jag tror på att jag kan boka in saker i min kalender och nästan vara säker på att jag kan genomföra aktiviteten. Jag har en vardag då jag planerar för min sons 18-årsdag och undrar över hur han ska få lägenhet så småningom. Precis som andra tonårsföräldrar gör. Oron eller snarare rädslan handlar om det som kan tas ifrån oss nu.

På väg in till sjukhuset råder samma kompakta tystnad i bilen som det alltid gör när vi ska få svar. I parkeringshuset har jag lite extra svårt att få till den där fickparkeringen och svär högt. I hissen trycker vi på knappen för plan 4, Barnonkologen. Jag vänjer mig aldrig vid det. På avdelningen bland barn som är mitt i all behandling sätter jag mig med min pojke och tänker att det här var hemma för oss förr. Jag ser droppställningar, små anemi-bleka ansikten och fjuniga hjässor. Clowner och hopp. Kräkpåsar i händerna på sammanbitna och tappra föräldrar som förtvivlat försöker komma med förslag på något barnet kan äta eller dricka.

Jag var där med min familj. Med min pojke. I drygt ett år. Jag tänker att jag borde vara van vid de här tillfälliga besöken i undantagstillståndet nu. Vi har varit på kontroller ett antal gånger per år, och nu två gånger per år. Men jag vänjer mig aldrig.

Vi träffar läkaren som säger att allt ser bra ut. Ingen tillväxt denna gång heller. Ny MR om 6 månader igen. I bilen på vägen hem spelar vi dunka-dunka-musik alldeles för högt, min pojke och jag. Vi gör disco-moves och skrattar. Vi säger ingenting, det är lika tyst mellan oss som på resan in. Men nu andas vi hela andetag igen.

//Helene Kindstedt