Är det halsbränna eller bara kärlek?

Jag har ett nytt jobb. Tidigare var jag informatör i föreningen Barncancerfonden Stockholm Gotland. Nu arbetar jag med Maxa livet, Barncancerfondens stora satsning på barncanceröverlevare. Det är något jag verkligen vill berätta mer om. Men först måste jag avsluta det jag påbörjade här på bloggen för flera år sedan.

12x5 Image

Ni vet det där med att tiden läker alla sår? Numera tycker jag om tiden. Men jag minns också när den var min fiende. Varenda minut som tog mig längre från mitt barn, varenda timme som tvingade mig att fortsätta från honom. Utan honom.

Jag sitter på tåget till Malmö. Det går fort. Jag sitter i tågets riktning så det känns som att jag snabbspolar framåt, sekunder är minuter framåt i mitt liv. Det har varit några svåra år men nu är jag på väg.

Så, vad har hänt med sorgen? Vad har hänt med det som jag trodde var allt? Det som saknades och därmed var det enda som behövdes?

Numera bär jag min sorg inuti mig. Där finns en hel del nu. En plats i mitt bröst, en skattgömma. Jag kan sticka in handen i mitt minne och dra fram allt det vackra smärtsamma - och sedan lägga tillbaka det. Och det är okej.

Min kropp, min hud, mitt bröst, mitt minne, mina lungor, mitt hjärta. Det är det som innesluter det stora vibrerande. Det är fysiskt. Jag tror att det faktiskt finns därinne. En skattkista av kött och blod. Jag försöker tänka hur det ser ut. Det vibrerar, inte dallrar, men nästan, det är inte som ett hjärta, det pumpar inte. Det lever inte men det rör sig, kanske i takt med mitt blodomlopp, min andning.

Jag är alltså på väg till Malmö. Det är kurs med Maxa livet, det program som fått mitt hjärt att bulta igen så det känns som att det hörs i hela min kropp. På morgonen har jag tittat på mina ögonskuggor för att välja vilka färger jag vill ha med mig. En av dem är mörk men glittrar överallt när jag vrider på den. Så ser det ut inuti mig. Mitt bröst är svart med reflekterande glitter, det är kärlek och sorg som blandats samman. En stjärnhimmel inom mig.

Jag har hittat nya vägar. Jag har hittat ett sätt att växa med studs. Studs är ju så häftigt, det vet alla nuförtiden även om jag undviker studsmattor efter att ha fött två barn. En studs... var hamnar jag? Var som helst kan en tänka. Och faller tillbaka, studsar igen. Svårt att inte skratta då.

Länge var jag stum. Gick i blindo med famlande händer framför mig. Stumt bemötande, både av mig och omvärlden. En matt ögonskugga som inte reflekterar något ljus. Som sväljer all energi, inget studsar mot mina medmänniskor, inget av deras ljus reflekteras i mig. Bara mörker.

Ibland i stumheten har jag provocerat mig själv. Oftast ute på promenad. Jag tvingar mig att tänka på vissa situationer som jag tänker borde få mig att reagera. Som minnet av när jag ringde min mamma och sa: han är borta nu.

Och det är ju ett sådant oerhört konstigt samtal. Jag provocerar mig själv med att tänka att han precis exakt just dött i soffan och min mamma inte vet om det än. Så jag ringer.

"Han är borta nu"

Hur kändes det att få ett sådant samtal?

Hur kändes det att ringa och säga det?

Jättekonstigt. Men jag reagerar knappt. Inget känns.

Men nu. Jag behöver inte provocera mig själv. Nu glittrar det inom mig. Ett ständigt vibrerande som jag bränner i mitt bröst. Det känns verkligen, brännande är högst påtagligt. Jag tänker att det är fantastiskt att jag kan känna min sorg och min kärlek så starkt fysiskt.

Faktum är att det är rätt likt halsbränna.

Ibland tar jag en omeprazol för att testa om det går över.

Men spelar det någon roll om det är halsbränna eller sorgkärlek? Det som bränner känns  bra och jag känner det. Känslor ger mig studs och studs är roligt. Det kommer att bli bra. Jag vet det nu. Jag har tagit hand om mig - och jag har låtit andra ta hand om mig. Det är en insikt. Att vi alla måste låta det ske om vi vill kunna känna, reflektera och studsa igen.

Tiden är varken vän eller fiende längre. (Utom vardagsmorgnar då tiden är i allra högsta grad en vän fram till 7.40 då den blir en fiende medan min dotter gör allt hon kan för att inte komma till skolan i tid.)

När jag skriver här på Barncancerfondens blogg nästa gång så kommer det att handla om andra människor. Deras historier som behöver berättas. Deras historier som jag vill reflektera med mitt glittriga inre. Många av dem finns i Maxa livet. Ni skulle bara veta vad som finns under ytan, vad som gömts under orden ”jag har haft barncancer”. Jag ska berätta för er, jag ska berätta för alla.

Det finns många jag vill tacka för min räddning genom de här åren. Jag hoppas att ni alla känner vilka ni är, ovärderliga för mig. Mitt mål är att studsa förbi er alla framöver – och dela min glädje med er.

För er som vill läsa mer om min resa till mitt brännande bröst och min stjärnhimmel, så hittar ni alla tidigare inlägg här: https://www.barncancerfonden.se/blogg/forfattare/charlotte-wallin/

Maxa livet kan ni läsa om här: https://www.barncancerfonden.se/maxa-livet/