Håll om. Häll upp. Håll tyst. Håll ut.

Kan vi någonsin förstå varandra, oavsett vad vår situation och den andras situation är? Jag säger i stort nej, för två personer kan reagera på väldigt olika sätt när de ställs inför samma scenario. Men vi kan använda orden ”Håll om. Häll upp. Håll tyst. Håll ut.”

Det vi kan göra är alltså att finnas till för varandra, lyssna på varandra och kanske också försöka trösta varandra. Min sextonåring konfirmerades förra sommaren och fick då lära sig fyra ordpar som handlade om att ta hand om andra: ”Håll om. Häll upp. Håll tyst. Håll ut.” Så enkelt och ändå så träffande. För det är det som det handlar om. Inte om självtröst, inte om självfokus utan om ödmjukheten som gör att vi tar ett steg tillbaka och sätter den som behöver stöd i centrum.

Jag har hört orden ”Jag vet hur det känns!” från personer som inte vet ett dugg. En person i närheten frågade hur det var. När jag nämnde att jag hade vissa problem med Försäkringskassan sa personen medan jag bokstavligen fick en klapp på axeln: ”Oh, jag förstår precis, jag har varit mammaledig!” Vi utnämnde det påståendet till det dummaste som kommit från en privatperson den veckan, tyvärr i hård konkurrens med andra, och numera skrattar vi åt det.

”Allting har en mening.” Jo, tjena. Säg den meningen till den förälder som mist sitt barn. Min livsåskådning är att det mycket väl kan komma något gott ur något ont, men barncancer är än så länge något väldigt ont. Barncancer som slutar i döden är ännu värre. Jag hade en vän som påstod sig veta varför min son fått cancer, men att anledningen inte gick att avslöja för mig. Här har jag inga fler kommentarer än att verbformen ”hade” är värd att notera.

Så har vi då de drabbade som påstår att vissa tumörer är värre än andra. Min son hade en hjärntumör av grad IV, men jag är rätt försiktig med jämförelser. Vissa saker behövde han gå igenom som andra slapp, och strålningsperioden var nog den mest påfrestande delen av behandlingen för hela familjen, men en behandlingstid på två och ett halvt år för akut lymfatisk leukemi är ingen söndagspromenad i parken heller.

Jag säger inte ”Jag vet hur det känns!” till någon och önskar att fler kunde göra sig av med det uttrycket.

För de drabbade som ”bara” behöver en operation kan chocken vara stor och den psykiska återhämtningen lång – en av många frågor som nog dyker upp är ”vad hände?” Att genomgå en operation är att utsättas för en risk, även om jag är oerhört imponerad över vad skickliga kirurger kan uträtta.

När frågan ”Kan vi göra något?” följs åt av egna initiativ blir – och är – jag evinnerligt tacksam. Men de personer som frågar, får ett svar, säger att visst ska det bli av, och sedan undviker att höra av sig innan behandlingen är slut glömmer jag hellre.

Från en av mina vänner sedan 30 år tillbaka har jag känt mycket stöd. Hennes förstfödde har varit allvarligt sjuk, men inte i cancer. Vi jämför aldrig, men vi kan konstatera att det inte går att vifta bort vad varken hon eller jag har gått igenom som mammor.

Kommentarer – som ”släpp det där nu, behandlingen är över” tillhör något av det fånigaste jag vet. Min son hade ingen förkylning, han låg inte i något solarium, och han åt inte Alvedon. Jo, förstås, åt Alvedon gjorde han, men det fanns starkare saker i hans blodomlopp också. Det ligger mycket i påståendet att tumörer lämnar kroppen, men cancer lämnar inte livet.

Då och då diskuteras det i olika forum vem som kan förstå.

Jag tror inte att någon någonsin kan förstå fullt ut, och på senare år har jag noterat med både stor förvåning och viss fasa att det antingen tycks gå vissa drabbade förbi att det är svårt att vara drabbad – eller så är känslorna så undangömda att man inte har kontakt med varken sina egna eller andras känslor.

Man behöver inte personlig erfarenhet för att ge ett gott bemötande åt den familj som är drabbad av något svårt. Det är många anställda i vården lysande exempel på, och det fina är att det går att kompensera brist på erfarenhet.

Det här är en bra tumregel: för varje uns av brist på erfarenhet lägger man till ett uns empati, ett uns ödmjukhet, och – som en klok meddrabbad cancerförälder sa – ett uns engagemang. Svårare än så behöver det inte vara.

Håll om. Häll upp. Håll tyst. Håll ut.

//Kristina Runyeon-Odeberg