Jag tror att den här dokumentären förvånar många av oss

Hela julhelgen har vi maratonkollat här hemma på den nysläppta dokumentärserien Making a murderer på Netflix. Filmad över tio år berättar dokumentären den sanna historien om amerikanen Steven Avery som blev oskyldigt dömd och satt fängslad i 18 år innan DNA-tekniken friade honom.

 Polisens arbete ifrågasattes efter frikännandet vilket fick Steven Avery att stämma polisen på 36 miljoner. En summa som inte polisens försäkring täckte. I samma veva hittades en fotograf död och Steven Avery misstänks och fängslas genast för mordet.

Dokumentärserien är välgjord, intressant och gripande. I tio timmar får vi följa Steven och hans familj men också de två försvarsadvokater som arbetar för honom. De heter Dean Strang och Jerry Buting. Jag tror att den här dokumentären förvånar många av oss som sett alltifrån Lagens änglar till CSI - och faktiskt Doktor Snuggles.

Vi tänker oss nog att det ändå finns någon slags rimlig jordisk rättvisa trots hur världen ser ut. Att får man bara ett litet tag om något så kan man nysta ut allt och begripa sig på det och naturligtvis resonera sig fram till det logiska, hitta en lösning, ett motgift eller en något annat som vi anser vara det rättvisa i vår värld. Som när Doktor Snuggles vankar av och an och tänker tills han kommer på en idé, startar sin magiska maskin och får ut rätt droppar. Eller som i tv-serien Lagens änglar där de retoriskt visar på det rimliga och rätta och vinner. Eller som i CSI där allt går att mäta och räkna ut - och lita på.

Verkligheten ser tydligen inte ut så.

I tv-dokumentären Making a murderer blir det uppenbart att man kan ha all retorik och logik, alla olika sorters droppar och alla mätningar på sin sida och ändå inte uppnå det man tycker att man borde göra. Advokaterna Strang och Buting är varken Hollywoodadvokater eller Doktor Snuggles. De är tålmodiga arbetshästar som långsamt och säkert arbetar sig igenom teorier, fakta, berättelser, tester och tider. Som tror på ett rättssystem som måste gå att förstå sig på och lita på. Och jag tänker att det är precis så som forskare arbetar.

Jag tänker på de forskare som försöker hitta eller uppfinna dropparna som kan utrota barncancern. De vill veta allt om hur cancercellerna är uppbyggda för att kunna överlista dem. De tror på en cancer som kommer att gå att förstå sig på och tillslut kontrollera. Utan att det skadar barnet. De som forskar om barncancer är inte heller några Hollywoodforskare eller Doktor Snuggles. Sanningen är att de, liksom Strang och Buting, arbetar på ett långsamt sätt som innehåller teorier och tankar, motsägelser och resultat. Och vad de än kommer fram till så måste det testas igen och igen och hur mycket man än tror på det man kommit fram till, hur mycket man teoretiskt, logiskt och praktiskt ser att man hittat en lösning, så måste resultatet fungera på den plats där striden ska äga rum.

Cancerceller måste dö utan att skada barnets kropp. Juryn måste acceptera ens påståenden och frikänna den åtalade. Kanske är det långsökt. Kanske var det inte nyttigt för mig att titta på tio timslånga avsnitt under en 48-timmars period. Men titta på Making a murderer så får ni avgöra själva. Oavsett så är det tydligt att arbete måste få ta tid för att bli gediget även om resultaten inte omedelbart blir det man hoppats på.

När jag ser människor som Strang och Buting arbeta så inser jag att jag faktiskt tror att det kommer att lösa sig. Jag tror att vi kommer att nå goda resultat här på jorden. Jag tror att vi kommer att kunna få en rättvisare värld där ingen oskyldig döms och inga barn dör av cancer. Arbetet med att utrota barncancer kräver alltså betydligt mer än Doktor Snuggles vankande och tänkande. Det kräver dedikerat arbete av forskare med kunskap. Sådant arbete tar tid och måste få ta tid. Barncancerfonden ger kunniga och dedikerade forskare möjlighet att ägna tid åt att hitta sätt att utrota barncancern.

Det gör att jag har gott hopp om 2016.