Dagar jag aldrig glömmer

Det finns dagar och det finns samtal som man aldrig någonsin glömmer. Aldrig. Jag glömmer aldrig, aldrig samtalet från maken den där dagen i början av februari.

Vi hade haft sms-kontakt och något kort telefonsamtal under eftermiddagen och jag visste att Sander hade fått en akuttid till magnetröntgen kl. 16:00. Själv var jag i Umeå, för hästen genomgick ett mindre kirurgiskt ingrepp just den dagen.

Jag vandrade som en osalig ande i väntrummet på hästkliniken under eftermiddagen och personalen försökte lugna mig. ”Din häst vaknar snart ur narkosen och allt har gått bra”. Jag svarade att ”det är inte hästen jag är orolig för, det är sonen”. Kring klockan 16 lastade jag hästen i transporten och började köra norrut mot Piteå. Väntade och väntade på samtalet. Klockan 17:14 ringde en gråtande Peter. ”Dom har hittat en stor hjärntumör i lillhjärnan och det ser inte bra ut. Dom håller på att kolla upp om ambulanstransport. Vi måste till Umeå nu direkt”.

Jag minns glasklart hur jag skriker gång på gång, NEJ, NEJ, NEJ och jag gråter helt hysteriskt. Jag lyckas få bilen in på en parkeringsficka och jag slår händerna med knutna nävar mot ratten så att de blir alldeles röda. Jag ringer några hysteriska samtal till min mamma, pappa, syster och till hästens skötare. Hon och hennes kille sätter sig genast i bilen och kör söderut för att möta mig och ta hem hästen. Själv ska jag inte hem. Jag ska tillbaka till Umeå.

Jag lyckas på något sätt köra bilen de tre milen till Skellefteå, den mötesplats som jag hade bestämt. Så korkat att fortsätta köra istället för att bara vänta. Men det är svårt att tänka rationellt i det läget. Det är en overklig syn när ambulansen kommer med vår son i full fart med blåljus och sirener och plockar upp mig vid Statoilmacken i Skellefteå. Det är ett av de ögonblick som jag aldrig, aldrig glömmer.

Jag glömmer heller aldrig måndagen den 8:e februari 2016, dagen då Sander opererades för sin stora hjärntumör, på den femte dagen efter beskedet. Det var dagen då det spöregnade, men jag har aldrig brytt mig mindre. Jag, som i mitt tidigare liv hatade regn, men som inte bryr mig om sådant längre.

Dagarna innan operationen var fyllda av undersökningar, möten och information. På hjärtundersökningen hittade man ett litet medfött hjärtfel hos Sander. Det kändes som en bagatell jämfört med monstret i huvudet. Vi förbereddes på ett fint sätt inför tänkbara funktionella nedsättningar efter operationen. Tal, syn, balans och koordination kan påverkas. Vi valde att öva in några handtecken om talet inte skulle fungera. På operationsdagen väcktes Sander 7:15. Han skulle, liksom kvällen innan, skrubbas med något medel inför operationen. Sedan få på sig sjukhusskjorta och rullas iväg till operationsavdelningen i sin säng kring klockan 8. Vi vuxna hade sovit dåligt, trots insomningstabletter, men Sander hade sovit gott utan. Ännu inte fyllda 12 år, men redan modigast av oss alla. Peter följde med honom till insomningen. Så lugn och trygg han var, Sander. Han somnade in utan lugnade mediciner, med en puls på 60 slag/minut. ”Hej då pappa, vi ses snart”.

Vad gör man som föräldrar dagen då ens barn opereras för sin hjärntumör? Den bortom all tvekan längsta dagen i ens liv. Och den värsta dagen. Dagen då man är så rädd, så rädd. Inte mest rädd för att förlora sitt barn, utan mest rädd för vad Sander vaknar upp till. Vad fungerar eller inte? Efter att vi torkat tårarna och lämnat operationsavdelningen sätter vi oss i vårt rum på Barn 3 och läser min blogg tillsammans. Och börjar gråta igen. Peter har inte orkat läsa den tidigare, men nu känns allt så jobbigt att vi kan lika gärna passa på. Sedan tar vi tag i en del praktiska saker som inte blivit av tidigare. Ringer till försäkringskassan, ringer om någon faktura och ringer till försäkringsbolaget om barnförsäkringen. Ett helt surrealistiskt samtal:
- Hej jag heter Katrine och vill göra en anmälan till vår barnförsäkring.
- Har ditt barn råkat ut för ett olycksfall?
- Nej, han har cancer, han har fått en hjärntumör. Tystnad
- Då ska jag koppla dig vidare till våra specialister.

Vi äter lunch i restaurangen i Södra Entrén. Kycklinggryta och ris. Vi måste ju äta i alla fall. Sedan kommer en annan mamma från avdelningen och sätter sig med oss och pratar en stund. Hennes son, som även han är elva år, opererades också för en hjärntumör i lillhjärnan en månad tidigare. Hon, om någon, vet vad vi går igenom denna dag.

Sedan väntar vi, och väntar och väntar. Vi vet att operationen kommer att ta ”hela dagen”. Men hur lång är egentligen ”hela dagen”? Har inte ”hela dagen” gått snart? Klockan 16:45, efter nästan nio timmar, ringer äntligen telefonen. ”Operationen har gått bra och Sander är på väg till uppvaket”. Enorm lättnad! Tumören är borta, men Sander är tillbaka!

//Katrine Aslaksrud Lundström