En magisk vecka på Barretstown

Igår var en av volontärerna från sommarens läger på Barretstown hos oss på kontoret och berättade om sina upplevelser. Isabelle Andersson, 21 år, var tolk på syskonveckan, dit syskon till barn med cancer har möjlighet att träffa andra syskon med liknande erfarenhet, från hela Europa.

Isabelle har skrivit ner sina tankar om lägret här i bloggen, så att fler ska kunna läsa om äventyret. Stort tack, Isabelle, för att du delar med dig!

"Jag sitter på sängen i hotellrummet i Göteborg. För ungefär en timme sedan blev de barnen som jag rest med från Stockholm hämtade av sina familjer. De senaste timmarna har jag längtat efter denna stund och tänkt på att jag borde se till att komma i säng i tid då jag måste upp och ta morgonflyget hem till Stockholm nästa dag. Det är först nu som alla tankar och intryck efter de senaste åtta dagarna kommer ifatt, nu när jag är ensam och allting är så tyst. För nio dagar sedan satt jag på Dublins flygplats och inväntade den buss som skulle ta mig, och ungefär 15 andra, ut till den magiska plats som går under namnet Barretstown.

Barretstown, ett läger anpassat och för barn som har eller har haft cancer och en vecka ett läger för syskon till nämnda barn. Syskonlägret var för barn mellan 7 -17 år från hela Europa. Tio svenska barn, eller som de kallades på lägret "campers", deltog.

Mitt äventyr började redan några dagar innan lägret drog igång då jag åkte till Irland och Barretstown för kort utbildning och information. Jag och mina fyra svenska ”kollegor” var under denna vecka kända som "caras", precis som alla andra ledare. "Cara" betyder vän på irländska och ett ord som jag alltid kommer att koppla till Barretstown. För även om vi i grunden var där för våra campers, så blev även vi caras vänner med varandra.

Magin i detta slott som ligger mitt ute i ingenstans bland de gröna irländska skogarna och kullarna är omöjlig att beskriva. Här möts barn och ungdomar från olika kulturer och bakgrunder, de arbetar tillsammans för att klara av mål och viktigast av allt så finns en sådan tro i varandra. Allting är möjligt på Barretstown, alla kan göra allt - på sitt sätt.

Det finns så mycket att berätta om, jag skulle kunna skriva och skriva men jag har märkt när jag försökt berätta för vänner och familj hemma hur det var att det inte går att beskriva det underbara i allting som vi gjorde. Jag kan skriva om när vi klättrade eller sköt pilbåge, kan berätta om när vi red eller när vi hade ett tyst disco. Men när jag snabbt tänker tillbaka är det inte de schemalagda aktiviteterna som kommer till tanken, utan två speciella händelser som inträffade varje dag, som varje gång blev så olika. Den första är våra middagar. Är du anhörig till någon som varit på lägret har du säkert hört om all potatis vi fick, men det jag tänker på är när musiken börjar spelas i högtalarna.

Något av det första vi fick lära oss på utbildningen som jag tidigare nämnde var danserna, något vagt, men att det skulle dansas fick vi veta och stegen lärde vi oss. Nästan i alla fall. För att försöka få denna känsla som jag har inom mig nu till dig som läser detta ska jag föra dig igenom två danstillfällen; den första, respektive den sista, kvällen.

Första kvällen. Det står 15 avlånga bord i en stor sal och det sitter ungefär tio personer vid varje bord. Musiken börjar spelas, ikväll börjar vi med Shakiras "Waka Waka". Alla caras och några campers hoppar upp och börjar dansa en koreograferad dans som vi mer eller mindre kan, de flesta sitter fortfarande ner. Vid vissa bord där åldrarna är lite högre är man kanske lite för cool för att dansa. Men vi caras dansar på och försöker locka till oss alla som sitter. Det spelas två låtar till.

Vi hoppar ungefär en vecka framåt till sista kvällen. Miljön ser den samma ut, det är mycket mer prat och ljudvolymen tycks ha höjts för varje dag. Musiken börjar, det är favoriten Taylor Swifts "Shake it off". Alla är uppe på fötterna och dansar, när låten börjar ta slut drar vi på nästa favorit Justin Timberlakes "Can’t Stop the Feeling". Hela det stora rummet skakar av energi; 135 skrattandes och dansande campers fyller rummet.

Att få alla att dansa kanske inte låter som någon stor grej, men första kvällen som vi fick upp alla tjejerna vid bordet som jag satt vid, kände vi alla att vi hade kommit fram till målet. Det andra tillfället jag nämnde är inte alls lika fullt med energi. Det inträffade också på kvällstid, det sista vi gjorde innan det var dags att sova. Våra campers var uppdelade i tolv stugor. I stuga nio fanns de svenska tjejerna tillsammans med tre irländska tjejer. När det var dags att säga god natt gick vi caras, som ansvarade för stugan, in i det stora sovrummet med alla tjejernas sängar och satt oss ner. Vi släckte allt ljus förutom en ljusslinga som lades på golvet, sedan hade vi "cottage chat". Då den viktigaste och första regeln i vår stuga var att det som sägs i cottage chat, stannar i cottage chat, så kommer jag inte nämna vad som sades. Men jag kan säga att vissa kvällar skrattade vi så att magarna knöt sig, andra kvällar var riktigt tårfyllda.

Det känns som att jag redan skrivit lite för långt men innan jag avslutar så måste jag gå tillbaka till mig själv och det som hände mig när jag satt där i hotellrummet i Göteborg.

Under denna tid har jag sätt fantastiska saker hända med de campers som var med, men jag har också fått vänner för livet. Jag satt i hotellrummet och kände hur tårarna började rinna, inte för att jag kände mig ledsen, utan för att allt kom ikapp, allting jag upplevt, vänner jag fått. Det svämmade över och lika svårt som jag denna kväll hade att förklara vad det var för mamma, när jag ringde henne, har jag nu när jag försöker skriva ner allt.

Visst hade vi en vecka med en del motgångar, och stora kulturkrockar blev det i vissa stunder. Men trots detta, eller kanske tack vare detta, så bär jag med mig känslan av att vi varit med om ett fantastiskt magiskt äventyr. Jag hade underbara campers och underbara co-caras.

Det sista jag sa till min rumskompis under veckan var att jag lovade att komma tillbaka, och det hoppas jag att jag kan lova. Så här när jag börjar tro att om jag skriver mer kommer det bara blir rörigt så vill jag avsluta med ett stort, stort tack till mina svenska co-caras Ellen, Ida och Moa och de som gjorde lägret till vad det blev. Och såklart till våra helt underbara svenska campers. Ni vet själva vilka ni är.

//Isabelle Andersson"