Vem bestämmer egentligen vad som är normalt?

När jag skrev mitt förra blogginlägg så påmindes jag om projektet som Glada Hudikteatern skapat som heter: "Barn föds inte med fördomar" och som vänder sig till elever i årskurs 4-6.

Budskapet är att integration inte handlar om att alla ska bli lika. Det handlar om att lära sig att acceptera och uppskatta att vi är olika. Med tanke på att barn med cancer och nu “friskförklarade” barn och ungdomar som haft cancer lätt kan hamna i ett utanförskap på grund av både psykiska och fysiska anledningar orsakade av sin sjukdom, tycker jag det känns extra angeläget att fundera på de här frågorna.

En av Barncancerfondens företagspartners till vilka vi är förmånstagare är Swedbank. De delar årligen ut ett stort antal miljoner kronor till olika förmånstagare, pengar som genererats genom deras Humanfond. Förra året då vi skulle motta vårt diplom fick jag möjlighet att uppleva ett riktigt “Halleluja moment” där känslorna åkte berg-och-dalbana och tårar blandades med skratt. Jag fick då möjligheten att lyssna på Pär Johansson, grundare av Glada Hudikteatern, som är en teatergrupp bestående av personer med Downs syndrom och andra hjärnskador. Pär är tillika förälder till ett cancerdrabbat barn. Pär berättade bland annat om då han började arbeta på ett hem för personer med Downs syndrom och andra hjärnskador och fick följa med de boende varje vecka till ett ställe där de skulle lära sig knyta skorna. Vecka efter vecka, nya försök och träning, utan resultat. Och han frågade sig: varför skall alla lära sig knyta skorna som alla andra “normala” kan? Varför inte istället acceptera att man inte kan knyta skorna och att man aldrig kommer att lära sig det utan istället köpa skor med kardborrband och fokusera på de saker som man kan istället? Så enkelt. Ja, varför inte?

Varför skall strävan i alla samband vara att man skall vara så lika som möjligt? Jo, för normen är att man skall passa in, smälta in, vara normal, inte sticka ut. För annars så anses man vara konstig, märklig eller “lite speciell” (det brukar inte krävas så mycket…). Men det är intressant att fråga sig “vem eller vilka det är som skapar normen?”. För normen kan ju faktiskt ändras beroende på sammanhanget.

Som exempel kan jag ta en upplevelese jag hade för några år sedan då jag arbetade i filmbranschen och vi skulle förhandsvisa en film på bio för HBTQ-personer som läser tidningen QX. Jag var ansvarig för visningen och tänkte också jag skulle passa på och se filmen och plötsligt kastades normen om. Jag befann mig som ensam heterosexuell i ett hav av minglande HBTQ personer. Jag fick en känsla av att vara annorlunda, uttittad och utanför.

Att vända på perspektivet gav mig en viktig insikt. Låt oss acceptera våra olikheter, inspireras av dessa, våga fråga för att veta mer om utsatthet och utanförskap. Och glöm inte – det är när vi vågar bryta normen som begrepp som “normalt” och "annorlunda" tappar betydelse.

Läs mitt förra inlägg här. 

//Katarina Gustafsson

Fotograf: Per Trané